ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Kaskad från en sjunkbomb under ubåtsjakt. Enligt Ola Tunander finns det mycket som tyder på att kränkningarna av svenska farvatten gjordes av amerikanska ubåtar och inte av sovjetiska. Foto: Ingemar Berling
Kaskad från en sjunkbomb under ubåtsjakt. Enligt Ola Tunander finns det mycket som tyder på att kränkningarna av svenska farvatten gjordes av amerikanska ubåtar och inte av sovjetiska. Foto: Ingemar Berling

Sanningen om vem som fanns i Hårsfjärden

ANNONS:
På våren 1983 pekade den svenska regeringen ut Sovjetunionen som ansvarig för ubåtskränkningarna i Hårsfjärden. m Men egentligen tvivlade de ansvariga ministrarna på sin egen protestnot och det hade de skäl till.
I dag skriver professor Ola Tunander att beskrivningar av ubåtstorn, ubåtars beteende och nödsignaler efter en minsprängning tyder på amerikanska ubåtar.
I oktober för 25 år sedan upplevde Sverige en dramatisk ubåtsjakt i Hårsfjärden i området för örlogsbaserna Berga och Muskö i Stockholms södra skärgård. Ett halvår senare pekade svenska militära myndigheter och en parlamentarisk utredning ut Sovjetunionen som ansvarig för kränkningarna. Statsminister Olof Palme överlämnade efterkrigstidens skarpaste protestnot till den sovjetiska ambassadören. Dåvarande försvarsministern Anders Thunborg skrev 18 år senare att det var ”ohållbart att peka ut Sovjetunionen”. Dåvarande utrikesministern Lennart Bodström var lika kritisk, men med den upphetsade stämning som rådde i massmedierna fanns inget annat alternativ. ”Vad hade vi att sätta emot?”, frågade Thunborg, ”skulle vi dyka själva?”
Nu i efterhand kan vi säga att det mesta pekar mot en amerikansk operation. Beskrivningar av ubåtstorn, ubåtars beteende och vissa svenska officerares beteende tyder på en västlig operation.
Vid en ubåtspassage över minlinjen i utloppet vid Mälsten 11 oktober 1982 sprängdes en mina. En nödsignal, en grön färgmarkering, sändes upp till vattenytan en timme senare. Det var en karaktäristisk signal som användes av amerikanska ubåtar. Det gavs order om eldförbud. Hydrofonisten Rolf Andersson registrerade hamrande och knackande ljud. Chefen för Mälsten, överstelöjtnant Sven-Olof Kviman, och hans chef, överste Lars Hansson, talade om verksamhet under ytan, om en skadad farkost. ÖB Lennart Ljung skrev samma dag i sin dagbok både om minsprängningen under ubåten och om den gröna fläcken. Följande dag skrev han till och med om en ”eventuellt sänkt ubåt”. Enligt hydrofonisten Anders Karlsson gick ubåten ut från Mälsten cirka 18.00
12 oktober. Och general Ljung citerade Henry Kissinger som sagt att det var ”smart” av svenskarna att ”släppa ubåten på det sätt som hade skett”.

År 2000 intervjuades dåvarande amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger i svensk tv. Sedan en sovjetisk Whiskeyubåt gått på grund utanför Karlskrona 1981 var det, enligt Weinberger, nödvändigt att testa det svenska kustförsvarets beredskap. För att förhindra framtida sovjetiska inträngningar och för att höja svensk beredskap var det med Weinbergers ord ”nödvändigt” för USA att sända in ubåtar i svenska vatten både ”ofta” och ”regelbundet”. Men detta skedde efter konsultationer med representanter för den svenska marinen och dessa operationer var en fördel både för er och för oss, tillade Weinberger.
Sovjetiska ubåtar kan säkert ha opererat i svenska vatten, men de ubåtar som demonstrerade periskop och ubåtstorn mitt på dagen i örlogsbaser eller tättbefolkade områden var knappast sovjetiska. De var här för att provocera fram ubåtsjakter och för att öka den svenska försvarskapaciteten, och det var en fördel både för oss och för USA, enligt Weinberger.

Men är detta hela sanningen?
Amerikanska toppchefer på politisk sida och inom CIA har berättat för mig att dessa operationer i bland annat svenska vatten planerades av National underwater reconnaissance office, Nuro, som är ett förbindelsekontor mellan CIA och Defence intelligence agency, DIA, eller rättare sagt med DIA-officerare från den amerikanska marinens underrättelsetjänst. Nuro var ett CIA-Navy-kontor på samma sätt som National reconnaissance office, NRO, var ett CIA-Air Force-kontor. Men en tidigare chef för Nuro berättade senare för mig att direktiven för dessa operationer i svenska vatten gavs av en ”kommitté för deception” under ordförandeskap av CIA-chefen William Casey. Kommittén bestod av en handfull av Reaganadministrationens toppfolk och den gav direktiv om psykologiska operationer i Sovjet, i tredje världen och i Västeuropa (en del av dessa operationer finns beskrivna i Peter Schweizers bok ”Victory” från 1994).
Det betyder att ubåtsoperationerna i svenska vatten också var psykologiska operationer. Kanske sökte Caseys kommitté skapa osäkerhet i Moskva om huruvida den egna militären var under politisk kontroll, men lika viktig var nog ambitionen om att förändra den svenska befolkningens uppfattning om Sovjetunionen. I mitten av 1970-talet uppfattade endast sex procent av den svenska befolkningen Sovjet som ett direkt hot. 1980, efter den sovjetiska invasionen i Afghanistan ökade denna siffra marginellt till åtta procent. Efter den grundstötta sovjetubåten 1981 ökade siffran till 34 procent och efter ubåtsjakten 1982 och protestnoten mot Sovjet 1983 ökade den till 42 procent.
Under samma tid ökade den del av befolkningen som såg Sovjet som ett hot eller som ovänligt sinnat mot Sverige från 27 procent till 83 procent (allt enligt styrelsen för psykologiskt försvar).

Sverige förändrades totalt. Från ett amerikanskt perspektiv var det en succé, och de amerikanska liv som kan ha offrats i dessa ubåtsjakter var ett negligerbart problem jämfört med de fördelar som USA fick i utbyte och jämfört med de förluster USA accepterade på annat håll. Det var ett högt spel, men från amerikansk synvinkel var det mycket lyckat, och faran för att avslöjas var liten ”så länge någon i högkvarteret i Stockholm var medveten om att ett intrång skulle äga rum inom en viss tidsperiod”, för att citera Jane’s talesman Paul Beaver.
Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna.
Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra? Skulle han dyka själv? ”Hade vi myndigheter som kunde det där måste man lita på dem”, för att åter citera Thunborg.

OLA TUNANDER
Ola Tunander är expert på marina strategier och forskare på internationella fredsinstitutet Prio i Oslo.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
TITTARNAS FAVORIT - MISSA INTE
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
DEBATT
ANNONS:
Mest lästa om debatt
ANNONS:
Fler mest lästa om debatt
ANNONS:
Sidan 4: Debatt
Senaste nytt
NÖJE
SPORT
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar:
Ajax loader