Sanningen om det nya folkpartiet

Maria Leissner påstår att det danska

partiet Liberale Venstre inte hade några främlingsfientliga drag när hon som partiledare i folkpartiet för tio år sedan tog initiativ till att studera Venstres framgångsrecept. En enkel sak att ta reda på för en professionell journalist, tillägger hon. Låt mig därför redovisa det faktaunderlag som ligger till grund för min dokumentärfilm om folkpartiet, Snällfällan som sändes i SVT-s Dokument inifrån 7/5. Fp kan bli stort bara om vi blir ett liberalt missnöjesparti som Venstre. Max 14 % (och det är svårt) om vi ska vara konstruktiva. Finns för många konkurrenter nu. Ca 10 % är ett rimligt mål. Citatet är från partistyrelsens möte den 25 november 1994. Det har bevarats genom Anne Wibbles mötesanteckningar som finns tillgängliga på riksarkivet. Hösten 1994 var alla överens om att folkpartiet behövde en ny politisk strategi. Valet blev ett fiasko och regeringsmakten hade gått förlorad. Bengt Westerberg hade meddelat sin avgång men det var ännu oklart vem som skulle ta över partiledarskapet. Av citatet framgår att folkpartiledningen vid den här tidpunkten betraktade sitt danska systerparti som ett missnöjesparti. Ändå var det lockande att ta efter. Venstre hade hösten 1994 haft sitt stora genombrott och blivit största borgerliga parti i Danmark, genom ett budskap om att ställa krav. Partiet hade också profilerat sig i flyktingfrågan genom att kräva att krigsflyktingarna från Bosnien inte skulle få permanenta uppehållstillstånd.

Maria Leissner borde minnas

partistyrelsens diskussion om att bli ett missnöjesparti. Hon var med på mötet. En annan som var med var Jan Björklund. Han kom, enligt Wibbles anteckningar, med följande förslag. Utmana (m) så att (fp) blir största borgerliga parti. Långsiktigt mål att tränga tillbaka (m). Jan Björklund var en av nyckelpersonerna bakom Maria Leissners kandidatur till partiledarposten och var hösten 1994 nytt borgarråd i Stockholm. Hans närmsta medarbetare i stadshuset var den unge Johan Jakobsson (i dag är han partisekreterare och ansvarar för valstrategin). Jakobsson ägnade sig just denna höst åt att skissa på en ny politisk strategi för folkpartiet, som han presenterade i boken Fem goda råd till ett alldeles för litet parti. För att få inspiration åkte Jakobsson till Danmark och träffade Venstres partistrateg Claus Hjort Frederiksen. Frederiksen gav bland annat rådet att folkpartiet måste sluta vädja till folks idealism, det är bättre att vädja till deras egenintresse. I Jakobssons bok beskrivs Venstre som ett liberalt missnöjesparti som smeker reaktionära opinioner medhårs, exempelvis i flyktingfrågan, ändå förespråkar Jakobsson Venstre som föredöme. Boken var färdig i januari 1995 och publicerades på Internet. Leissner har sannolikt läst den. Ett par månader senare anställde hon Jakobsson i partiledarstaben som sin egen pressekreterare och talskrivare. Leissner partisekreterare Torbjörn Pettersson fick i uppdrag att leda partiets nyorientering. Pettersson besökte flitigt sin danske kollega Claus Hjort Frederiksen och det var under hösten 1995 på ett av dessa möten i Köpenhamn som Pettersson får rådet att spela invandrarkortet. - Claus sade att vi måste våga driva frågan om nej till invandring, berättar Pettersson när jag intervjuar honom. De menade att ett stort problem är folks oro över invandringens effekter, segregeringen i samhället. Och ska vi utmana socialdemokratin så måste vi diskutera den frågan.

Det råder alltså ingen tvekan

om att folkpartiledningen visste vart Venstre var på väg, redan för tio år sedan.

Såväl i folketingsvalen

1998 som 2001 går Venstre till val på att lyfta fram invandringens baksidor. I november 2001 vinner de regeringsmakten efter att i valrörelsen ha krävt språktest för medborgarskap, minskad invandring och kamp mot invandrares brottslighet. Folkpartiledaren tar då offentligt avstånd från Venstre och kallar systerpartiet för främlingsfientligt men Claus Hjort Frederiksen berättar att det fanns ett intresse bland dem som planerade folkpartiets valrörelse, att studera hur Venstre tog upp frågan om invandring och integration. I valrörelsen 2002 tog folkpartiet för första gången upp integrationsfrågan och Leijonborg höll sitt sommartal om att ställa krav på invandrare, bland annat genom språktest. Valet blev en succé, folkpartiet tog var fjärde väljare från moderaterna. Andelen invandrarväljare minskade radikalt och Folkpartiets egen valanalys konstaterar att folkpartiväljarna är betydligt mer skeptiska till invandring än tidigare. Samma valanalys slår fast att folkpartiet har mycket att lära av Venstre och på partikansliet inrättas en särskild tjänst som ska studera framgångsrika liberala partier och fördjupa samarbetet med Venstre. Tjänsten går till Oscar Wåglund-Söderström. Han berättar för mig om hur strategin renodlats inför årets valrörelse. - Kampanjarbetarna ska inte ödsla tid på att besöka invandrartäta områden, valrörelsen ska koncentreras på bostadsområden som redan har en hög andel borgerliga väljare.

Jag har aldrig

, som Maria Leissner påstår, kallat folkpartiet för rasistiskt eller främlingsfientligt. Jag konstaterar däremot att folkpartiet agerar motsägelsefullt när Leijonborg i slutet av 2001 lovar bryta allt samarbete med Venstre, för att några månader senare i stället förtäta samarbetet. Maria Leissner skriver att hon ser ett folkparti som försvarar rättssäkerheten i asylprocessen. Det kan jag i stort skriva under på. Frågan är hur länge. För tio år sedan försvarade även Venstre asylrätten, eller som Claus Hjort Frederiksen utryckte det i Jakobssons bok Vi är för en generös flyktingmottagning vid gränsen men slår ner på överutnyttjande, bidragsfusk och kriminalitet. Med tiden övergick Venstre i att vilja kraftigt reducera antalet utlänningar som kommer hit. Jag frågade Leijonborg vad som säger att inte också Folkpartiet hamnar där om fem år. Han svarade först avvisande men tillade att Venstres hårda invandringspolitik kanske beror på att problemen med muslimsk fundamentalism är större i Danmark än i Sverige. - Det är möjligt att vi är på väg att få samma problem i Sverige, fortsätter Leijonborg. Eller att vi först nu börjar upptäcka dem.

Utifrån dessa fakta

och andra dokument och intervjuer har jag försökt teckna folkpartiets utveckling under det senaste decenniet. Det är naturligt att Maria Leissner som tidigare partiledare och jag som undersökande journalist har olika syn på vad som är viktigt att belysa i Folkpartiets nutidshistoria men jag betackar mig för beskyllningar om ohederlighet och dold politisk agenda. ERIK SANDBERG