Den 9 april 1980 utvisades min familj av Saddam Hussein från Irak till Iran. Exakt på dagen, fast 23 år senare, den 9 april 2003, intog de första amerikanska styrkorna Bagdad och inför miljoner tv-tittare sänktes Saddams staty i centrala Bagdad. Iraks historia under de senaste 50 åren bjuder på många sådana sammanträffanden. Men för den som inte har levt under en diktator som styr varje aspekt av befolkningens liv, är det svårt att förstå de band historien skapar mellan diktatorn och hans folk. Det är svårt att förstå hur varje irakiers liv och öde på ett eller annat sätt har varit sammankopplad med en enda persons öde, vad den personen Saddam Hussein kontrollerade allt. gjort, sagt och känt. Det är därför också svårt att förstå hur många irakier känner sig i dag när den personen, Saddam Hussein, inte längre existerar. Är Saddams död början på något nytt, eller slutet på något gammalt? Saddam Hussein blev en del av våra liv, oavsett om vi ville eller inte. Han besökte aldrig våra hem, men likväl var han närvarande i alla irakiers hem. Under 40 år agerade Saddam Hussein som om folket och landet var hans egendom, något han kan välja att göra lyckligt eller ledset, ärorikt eller förnedrat, välbärgat eller fattigt, levande eller dött. Han tvekade aldrig att döda de människor som han såg som ett hot. Han dödade sina två döttrars män, och i tv-intervju förklarade han för irakierna att om hans lillfinger bedrar honom, så skär han bort det från kroppen. I Sverige har vi hört många tragiska historier och sett många tv-bilder på Saddams grymhet. Men det många svenskar inte sett är hur irakierna klarade av att leva under Saddam. Att överleva Saddams grymhet var en konst, men ofta en brutal och blodig sådan. Den som ville överleva Saddam och inte hade möjlighet att fly landet, var tvungen att lära sig tänka, prata och handla som Saddam. Saddam Hussein litade inte på någon. För att styra landet behövde han spioner, som spionerade på varandra, och så gott som alla människor i Irak var i hans ögon potentiella spioner och förrädare. Skolbarnen tvingades därför spionera på sina föräldrar. Nästa dag kom lärarna och frågade om pappa och mamma såg Saddams senaste tal på tv och vad de tyckte om talet. Syskonen tvingades spionera på varandra. Ville man ha högre betyg för inträde till universitet, eller en tjänst med goda karriärmöjligheter, var den lättaste vägen att ange sin närmaste vän som var i oppositionen. Under Saddam Hussein lärde sig irakierna att den som är idealist, godhjärtad, snäll och motståndare till brutala metoder, blir mördad. Medan den som ljuger, stjäl, bedrar sina närmaste och mördar, får ett gott liv och belönas. Under Saddam Hussein lärde sig irakierna att livet är en djungel, alla människor är vargar och smart är den som dödar innan han blir uppäten av andra. Att hyckla och bedra blev under Saddam ett kännetecken för den "smarte" människan. Att döda för att uppnå sina mål, blev under Saddam en vanlig och respekterad handling. Det var ett tecken på beslutsamhet och makt. Saddams liv var för många irakier ett bevis på att mord lönar sig och obarmhärtighet är den enda vägen till framgång. Från att ha blivit född i en av de fattigaste byarna i Irak, blev Saddam under kort tid ägare till allt som fanns inom Iraks gränser. Vägen dit hade varit full av blodiga konfrontationer, svek från de trognaste vännerna och lögner från de man litar på. Men Saddam Hussein hade klarat det och det gjorde han genom att kräva absolut lydnad, genom att mörda sina närmaste släktingar och vänner och massakrera folket. För att leva under Saddam Hussein och över-leva honom gällde det för irakierna att bli lika opålitliga, lika grymma och kallblodiga som Saddam själv. Det gällde att bli en Saddam. Saddam Hussein besökte aldrig min eller mina vänners hem i Bagdad. Men den misstänksamhet, det hat och våld han odlade i det irakiska samhället har jag hittat i många irakiska familjers hem under mina besök till Bagdad. Mycket av det våld och sekteristiska hat vi ser i Irak i dag är en konsekvens av Saddams brutala styre. Frågan är när detta våld tar slut. Under mitt senaste besök i Bagdad sade en ung irakier till mig: "Jag har inte sett något annat i mitt liv än Saddams styre. Vi är alla Saddams barn. Det jag och många lärt oss är att ljuga och döda. Tror du vi kan bara lägga av och sluta slå ihjäl varandra?" Nu är personen Saddam borta, men hatet finns kvar och överlever honom under en lång tid. SALAM KARAM