Så ska (v)i locka besvikna sossar

Sverige är fullt av rädsla. Vi är rädda för att förlora våra jobb. Vi är rädda för att a-kassan inte ska räcka. Vi är rädda för att bli sjuka. Vi är rädda för att inte klara oss på vår framtida pension.
Jag tvekade i ungefär fem sekunder innan jag tackade ja till jobbet som pressekreterare för vänsterpartiet. Visserligen finns det knappast nåt osexigare i popvärlden än att bli partimegafon. Och omvänt: nåt mer oseriöst i politiken än ett popsnöre är svårt att tänka sig. Men jag var trött på att leva i ett land där rädsla anses vara en sund drivkraft på arbetsmarknaden. Ett land som obarmhärtigt vrids åt höger av vår regering efter mottot "hungriga lejon jagar bäst". En regering som bestämt sig för att inte låta sina medborgare känna för mycket osund trygghet. De närmaste åren ska jag arbeta för att byta regering. Det känns bra.
Till mina sysslor som presssekreterare hör att försöka ge väljarna en rättvisande bild av mitt parti. För att kunna genomföra sin politik måste man få röster och för att få röster så handlar det ju lika mycket om väljarnas föreställningar om partiet som om partiets faktiska politik.
Enligt den senaste opinions-undersökningen från Synovate publicerad i DN i fredags så skulle vänsterpartiet bara få 5,3 procent av rösterna om det var val idag. Jag tror på allvar att vi skulle kunna tredubbla väljarsympatierna om bilden av vänsterpartiet förändrades.

För bilden av vänsterpartiet är tyvärr, fortfarande, ganska mycket en bild av ett parti för kulturarbetare och unga arga med planekonomi på agendan. Kanske har den här bilden delvis underblåsts av partiet självt, som med all rätt varit glada över att vara de unga radikalas val. Problemet är bara att den bilden av partiet stöter bort fler än den attraherar. Besvikna vänster- sossar på flykt undan sahlinismen undviker att söka asyl i vänsterpartiet för att de tror att de ska påtvingas en palestinasjal. Att vänsterpartiet dess-utom inte lyckats övertyga om att den långa marschen bort från K-ordet är avslutad och att man tvingas ägna tid åt att svara på tröttsamma frågor om Gulag och Nordkorea är en smärre gåta.
Föreställningen om vänsterpartiet som ett extremistparti för proggmusiker och djurrättsaktivister måste korrigeras. Helt enkelt för att den inte stämmer. Skillnaden mellan vad vänsterpartiet är och hur det framstår är för stor. Vänsterpartiet är ett genuint folkligt parti fullt av människor med alla möjliga yrken som arbetar politiskt med rättvisa som ledord och med Olof Palme som förebild snarare än Che Guevara.

Vänsterpartiet är ett parti för progg- musiker och djurrättsaktivister, men också för advokater, sjuksköterskor och konduktörer. Enligt statistiken har vänsterpartiet en stor andel LO-väljare.
Idéhistorikern och arbetarsonen Ronny Ambjörnsson skriver i sin självbiografi: "när jag under årens lopp demonstrerat med vänsterpartiet har jag ibland känt mig som en exhibitionist som med alltför tilltagna krav velat fästa uppmärksamheten på mig själv". Det är precis den typen av känslor i väljar- kåren som vänsterpartiet måste ta itu med för att få människor att känna att vänsterpartiet är de mångas parti.

Reinfeldt och Borg har nått halvvägs i sitt värv att göra Sverige lite svårare att leva i för de på fel planhalva. Mona Sahlin fortsätter det gamla experimentet med hur mycket marknadsliberalism man kan knö in i en socialdemokratisk konsumkasse och fortfarande kalla den socialdemokratisk.
Vänsterpartiet har nu en historisk chans att bli ett brett svenskt vänster- alternativ. Vänsterpartiet ska vara det radikalaste partiet i svensk politik, men vi måste också ha väljare, annars kan vi inte genomföra vår huvuduppgift: att baxa bort borgarna. Och skapa ett Sverige med mindre rädsla.

UJE BRANDELIUS
Uje Brandelius är sångare i popbandet Doktor Kosmos. I februari blir han vänsterpartiets pressekreterare i riksdagen.