Mars 25 augusti 2032. En internationell besättning från Jorden har precis landat på vår röda grannplanet och förbereder sig för att kliva ut i det öde, vackra ökenlandskapets kraftig vindar. En av dem är Svea Svensson, Sveriges tredje astronaut. Miljontals mil bort väntar en hel värld med andäktig spänning.
Osannolikt? Inte ur teknisk synvinkel, men kanske ur politisk. Redan om drygt ett decenium kommer människor åter att gå på månen. Troligen blir det amerikaner eller kineser, men de kan också komma att ta med sig andra nationaliteter. På samma sätt kommer människor en dag även att åka till Mars. Frågan är snarare när och vilka, än om. Vill vi vara med, Europa och Sverige?
Den internationella rymdstationen (ISS), dit jag förhoppningsvis är på väg när du läser detta, är fortfarande inte helt färdigbyggd och först i maj fick den full bemanning med sex personer, en fullständigt besättning. Nu kan vi börja utnyttja dess fulla forskningspotential, men trots det har ISS redan gett oss mycket kunskap. Vi har först och främst lärt oss att bygga, bo och arbeta i rymden. Men minst lika viktigt är att amerikaner, ryssar, japaner och européer har lärt sig att arbeta tillsammans.
Forna fiender och skilda kulturer har tvingats till gemensamma lösningar, både tekniskt och politiskt. Ibland har det fällts hårda ord i smyg, men det har alltid gått att hitta kompromisser.
Därmed har stationen bidragit till fredligare samarbete även nere på jorden. Det kan alla projektets deltagare stolt tänka på när de emellanåt tittar upp och bland stjärnorna ser ISS passera 400 kilometer ovanför sina huvuden.
Förhoppningsvis kan vi bygga vidare på den kunskap vi redan fått och just nu är en unik möjlighet på väg att öppna sig. En expertkommision ska efter ett par månaders intensivt arbete i dagarna ge sina rekommendationer till president Obama om USA:s framtida rymdprogram.
Vad den redan krasst konstaterat är att president Bushs direktiv, en ny bemannad farkost till 2015 och amerikaner på Månen fem år senare, inte kommer att hålla budget. Om planerna ska bli verklighet krävs ytterligare några miljarder dollar om året. Dessutom vill kommissionen gärna att man fortsätter att utnyttja ISS längre än till överenskomna 2015. Även det kräver mer pengar.
Under åren med Bush var intresset för nya samarbeten ovanligt svalt. Hans efterträdare verkar däremot mer angelägen om hitta internationella lösningar. I kombination med att USA:s rymdbudget inte räcker till ambitionerna finns därmed en gyllene möjlighet att skapa ett internationellt program för månfärder och en forskningsstation. Samtidigt kan vi bygga vidare på lärdomarna från dagens rymdstation för att ta reda på vad som krävs för att resa till Mars. Förutom de nuvarande ISS-länderna skulle Kina och Indien, två snabbt växande rymdnationer, kunna delta.
Jag är övertygad om att internationella samarbeten är bra, även om det ofta kan ta emot och i förstone verka svårt. Det kan vara lättare att se de närliggande nackdelarna än de långsiktiga fördelarna. I Europa brottas vi med detta problem när vi försöker definera EU:s roll. Min uppfattning är att vi alla på sikt kan få det bättre och att Europas roll i världen kan stärkas om EU blir starkare. Det gäller också i rymdsammanhang. Europas rymdorganisation (ESA) har i dag ingen formell koppling till EU, men på sikt vore det naturligt att ESA går upp i unionen. Om det åtföljs av den långsiktiga stabila budget som så väl behövs, skulle det kunna stärka rymdorganisationen.
Europa kan då bli en jämbördig partner när nästa steg i rymdutvecklingen tas. Sverige bör hjälpa till med den utvecklingen och vara redo när utmaningen kommer.
Men om ett samarbete ska bli verklighet krävs handling. Europa har i dag inget nytt mål efter ISS, trots att det är hög tid för detta. Det behövs också mer pengar. ESA, Europas rymdorganisation, har i dag ingen formell koppling till EU. Men på sikt vore det naturligt om ESA går upp i EU. Det skulle både stärka EU:s roll i världen och ge rymdprogrammet en långsiktigt stabil budget. Europa skulle då bli en jämbördig partner när nästa steg i rymdutvecklingen ska tas. Sverige bör arbeta för att det blir verklighet.
Det ligger i vår natur att utvidga gränserna för vad vi kan, vet och gör. En dag kommer forskare därför att stationeras på Månen. En dag kommer människor att åka till Mars. Och en dag kommer människor att leva, bo och födas på andra planeter. Vem som leder utvecklingen dit är dock inte givet. Sverige och Europa kan. Om vi bara vill.
CHRISTER FUGLESANG
