I september 1992 invaderade Sovjetunionen Sverige och Finland. Stridsvagnar rullade över finsk-ryska gränsen. Svenska stridspiloter mördades i sina bostäder. Lufttrupp landsattes med helikoptrar och fallskärm från Skåne till Boden. Landstigningsfartyg gick in mot Kapellskär och Norrköping. Den borgerliga regeringen, som inte velat tro på varningssignalerna stod handfallen, instängd i Stockholm. Sammanbrott hotade.
Det här var huvudhandlingen i Harry Winters Operation Garbo som kom ut 1988. Bakom namnet Harry Winter dolde sig redaktör Lars Christiansson, docent Ingemar Dörfer (tragiskt avliden i år) och undertecknad.
År 1987 när vi började skriva var det tydligt att Sovjetimperiet höll på att krackelera, men det var inte givet att sammanbrottet skulle ske så fredligt som sen blev fallet. Kreml hade tidigare använt sin militära makt för att hindra sönderfallet och ubåtskränkningar, TIR-lastbilar och polska tavelförsäljare tydde på att Sovjet hade intresse av vårt territorium.

Vårt budskap var inte att kriget stod för dörren. Men att vi var illa ute, om Kreml i ett desperat läge skulle ta till krig som sista utvägen.
Det svenska försvaret hade nämligen svältfötts under många år. Vi hade dålig beredskap mot överraskande angrepp. Och fastän vi ända sedan kalla krigets början räknat med hjälp från väst, var det tabu att tala högt om detta. Dessutom hade regeringen försummat att hålla livlinan till väst intakt.
Vi skrev under pseudonym, dels för att det var väldigt lågt i tak i debatten i Sverige, dels för att likt Bo Balderson väcka nyfikenhet. Formellt avslöjar vi vår identitet först nu.
Trots att vi la ner mycket möda på detaljerna, var boken inte helt realistisk. I verkligheten hade nog det svenska motståndet brutit samman snabbare. Men då hade det blivit en tråkig bok, och vi hade missat att få fram alla våra budskap.
Boken blev en stor försäljningsframgång och blev mycket uppskattad bland försvarsintresserade och experter. Tomas Ries, i dag direktör för Utrikespolitiska Institutet i Stockholm, skrev att boken "antagligen var det mest spännande, upprörande och relevanta som skrivits på 80-talet om Sveriges säkerhetspolitik."

Recensenter på vänsterkanten var mindre positiva, de talade om pojkboksromantik, rysskräck och alarmism. Det värsta tycktes vara att vi vågade tala högt om att vi var beroende av hjälp från väst.
Framgången gav mersmak och vi skrev ytterligare två böcker. Del 3 slutade med Sovjetunionens sammanbrott. När boken kom ut hade detta skett på ett fredligare sätt, och Harry Winter kunde skriva i en dedikation:
"Denna bok tillägnas alla de goda människor som med sina modiga handlingar gjort att upplösningen i verkligheten blev mycket bättre än i denna bok... hoppas jag."

Det var då det. I dag, när Operation Garbo ges ut i nyutgåva, finns det inte något ryskt hot. För oss vill säga. Men för Rysslands grannar har filmen börjat vevas baklänges. Bilder från den utvecklingen skildrade Harry Winter i Operation Narva 1994 och Operation Poltava 1996. I verkligheten har Georgien och de baltiska staterna fått känna på rysk aggressivitet.
I dag har det märkliga inträffat att Sverige har utfärdat en solidaritetsförklaring som inte står Nato:s säkerhetsgaranti efter. Så här står det i försvarspositionen:
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Det är i komprimerad form vad alla partier utom Vänsterpartiet skrivit under i Försvarsberedningens betänkande.
I klartext betyder det att de baltiska staterna kan hoppas på svensk militär hjälp mot Ryssland. Det fick de i Operation Garbo. Med dagens militära resurser kan vi inte göra mycket på egen hand, efter två decennier av brådstörtad, ryckig och ogenomtänkt nedrustning.

Däremot skulle väl förberedda svensk-finska insatser i samverkan med Nato sannolikt verka avkylande på varje rysk önskan att återställa imperiet. Men det kräver mer resoluta försvarsförstärkningar än något parti är berett till. Och att rödgröna politiker vågar säga högt att Sverige som EU-medlem inte är neutralt och slutar försöka intala folk att "alliansfriheten" kan hålla oss utanför kriser i vår närhet.
Garbo-scenariot är ingen bild av vårt läge idag. Men mycket i böckerna är allmängiltigt: oförmåga att se ökande hot, allianslöshetens risker, vår samhörighet med länderna runt Östersjön och vikten av vänner i väst.


BO HUGEMARK
Bo Hugemark är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Boksviten Operation Garbo såldes i närmare 200 000 exemplar. I dag ges den ut i nyutgåva av Timbro.