I dag talar Lars Ohly på Vänsterpartiets dag under politikerveckan i Almedalen. Vänstern hävdar då och då att vi inom Feministiskt initiativ (Fi) "stjäl deras röster", som om människor inte vore fria att följa med demokratiutvecklingen och göra egna val. Diskussionen tog ny fart efter Europaparlamentsvalet där 2,2 procent av väljarna röstade på Fi.
Jag kan förstå frustrationen, om samtliga våra väljare i stället valt något vänsterparti hade det rödgröna blocket och inte de borgerliga blivit störst i valet. Men de rödgröna har sig själva att skylla.
Att den borgerliga regeringen inte har minskat maktobalansen mellan kvinnor och män förvånar inte. Både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har visserligen visat att de förstår att könsrollsmönster hindrar utvecklingen av samhället, men de fegar ur när det gäller reformer.

I frågan om hur män ska ge plats för kvinnor i näringslivet vågar de inte fatta beslut. Och när det gäller föräldrarollen har de anammat Kristdemokraternas konservativa syn på familjen och infört vårdnadsbidraget.
I den ekonomiska politiken är regeringen helt könsblinda, vilket påverkar hundratusentals kvinnor. Deltidsarbetslösa måste bli heltidsarbetslösa för att klara ekonomin och otrygga anställningar omvandlas till arbetslöshet. Samtidigt dräneras vård, skola och omsorg på personal.
Den personal som blir kvar, till största delen kvinnor, får jobba för två och riskerar att slitas ut, precis som under 90-talskrisen.
Kvinnor tvingas betala ett högt pris när de används som konjunkturella krockkuddar.
Hur står det då till i mitt gamla parti Vänsterpartiet och den rödgröna alliansen? Alla tre partierna har skrivit in feminism i sina program. V var först. Jag minns det väl eftersom jag var ordförande då och tog strid för frågan tillsammans med många kvinnor och en och annan modig man.

Det var ingen självklarhet då och det finns fortfarande många som inte vill se att det är en fråga om makt. Man erkänner inte den grundläggande samhällskonflikten och vägrar att politisera frågan, vilket också är ett politiskt val. Man väljer helt enkelt att låta bli att arbeta för jämställdhet.
Hur gör Vänsterpartiet i dag? Jag tittar på partiets hemsida och hittar rubriken "Vi investerar för framtiden" där man tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger sig vilja investera i jobb och utbildning, i grön omställning och i välfärd. Men var är jämställdheten som mål?
Ingenstans hittar jag heller jämställdheten som medel. När det gäller den gröna omställningen vet vi till exempel att kvinnor tär mindre på miljön, lever mer resurssnålt och är mer villiga till förändringar. Att utgå från kvinnors behov är klimatsmart.
Arbetstidsfrågan insatt i ett omställningssammanhang har sprängkraft. Men när Vänsterpartiet släppte kravet på sex timmars arbetsdag innebar det en ändrad syn på kvinnors arbete. Ser vi på kvinnors obetalda arbete och lägger till det betalda så är arbetsdagen varken sex, åtta eller tio timmar, den är betydligt längre.
Att vägra att se att kvinnors oavlönade arbete i dag subventionerar stora delar av välfärden är i förlängningen att överge kravet på kvinnors rätt till självständighet.
Det är tyvärr uppenbart att Vänsterpartiets investeringar för framtiden inte innefattar omställning i riktning mot jämställdhet.
Myten om att vi i Sverige har kommit långt med jämställdhetsarbetet, och föreställningen om att alla är överens om att kvinnor och män ska ha lika mycket makt, har avideologiserat och passiviserat kampen.

Det ser inte bättre ut än att också Vänsterpartiet har blivit en del av den politiken. En avgörande fråga inför riksdagsvalet nästa år blir därför om partiet kommer att våga utmana den konservativa kvinnosyn som finns inom stora delar av arbetarrörelsens organisationer. Gör de inte det kan de få det svårt att locka tillbaka "sina" väljare.