Hur tillfredsställer du Thomas Bodström utan att samtidigt stöta bort unga storstadsväljare? Den frågan plågar Miljöpartiet och har resulterat i flera omsvängningar i inställningen till EU:s datalagringsdirektiv. Först var partiet mot att masslagra information om medborgarnas telefon- och internetkommunikation. Sedan kom de överens med Socialdemokraterna om att införa datalagring.
Under hård press har ledande miljöpartister nu sagt att överenskommelsen var ett misstag, men deras förtroende bland de unga väljarna är ändå hotat. Flera års hårda angrepp mot regeringen i integritetsdebatten framstår som skådespeleri från ett parti som i utbyte mot ett par ministerposter är beredda att sälja ut medborgarnas rätt till ett privatliv.
Besvikelsen bland internetaktivisterna är stor. Många av dem som lägger sin lediga tid på att försvara ett fritt och öppet internet har trott att Miljöpartiets ord betydde något. Många unga väljare har sett Miljöpartiet som ett alternativ till dem som försvarar gamla maktstrukturer. Om det visar sig att de bara är ytterligare ett parti som sätter makten framför idéerna får de svårt att mobilisera något större stöd i valet.
Jag har själv betraktat Miljöpartiet som ett positivt inslag i svensk politik. De bedriver visserligen en ekonomisk politik som bromsar den tekniska utvecklingen, men de har haft ett medborgarperspektiv som i vissa frågor har fört dem nära moderaterna. Båda partierna vill öka medborgarinflytandet genom stärkta personval, och vi arbetar för större social frihet. Det framstod därför som naturligt när båda partierna under förra mandatperioden sa nej till Thomas Bodströms datalagringsdirektiv.
Bland bloggarna väckte Miljöpartiets överenskommelse om datalagringsdirektivet framför allt ilska. När jag själv såg Peter Eriksson kuvas av Socialdemokraterna var det med en annan känsla. Jag tyckte det var sorgligt. Jag tyckte synd om alla de miljöpartister som vill väl men som av partitaktiska skäl lydigt tvingas sätta sig i Thomas Bodströms patrullbåt.
Miljöpartiet borde ärligt medge att de inte kan komma överens med Bodström - som inte bara vill införa datalagringsdirektivet utan även förlänga den tid som uppgifterna ska lagras. I stället bör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand söka samförstånd med allianspartierna, som har varit kritiska till direktivet ända sedan det tillkom.
En gemensam blocköverskridande strategi bör gå ut på att dels omförhandla datalagringsdirektivet och dels invänta en prövning i Europadomstolen. Europakonventionens artikel 8 slår fast att "var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondans". Tysklands författningsdomstol, liksom den rumänska författningsdomstolen, har sagt nej till lagar om datalagring med hänvisningar till bland annat Europakonventionens skydd. Även Sveriges riksdag är bunden av Europakonventionen, och vi är förbjudna att stifta lagar som kränker de mänskliga rättigheterna.
Socialdemokraterna har varit tydliga med att de - till skillnad från övriga riksdagspartier - vill införa datalagringsdirektivet snabbt, och att de gärna går längre än vad som krävs. Det är motsatsen till Miljöpartiets löften. Miljöpartiet har nog bättre möjligheter att arbeta fram en strategi mot trafikdatalagring tillsammans med allianspartierna. Frågan är bara vad de värdesätter högst. Partiets löften till de unga väljarna eller lojaliteten till Socialdemokraterna?
KARL SIGFRID
