När riksdagsvalet närmar sig tar misstänkliggörandet av invandrade ett allt större utrymme i det politiska samtalet. Vi känner igen utvecklingen från den valrörelse som slutade med att främlingsfientliga ny demokrati tog sig in i riksdagen. Skillnaden är att utgångsläget i dag är mycket värre.
Efter Ny Demokratis inträde i riksdagen 1991 anpassades politiken i invandrarfientlig riktning. Riksdagens utredningstjänst har på Vänsterpartiets initiativ gjort en genomgång av de förslag som Ny Demokrati en gång drev, och som riksdagens övriga partier då ansåg vara främlingsfientliga och högerextrema. Genomgången visar att merparten av förslagen nu är genomförda. En prioriterad fråga för ny demokrati var att skärpa asylreglerna. Detta gick igenom 1997 när utlänningslagen ändrades så att krigsvägran och de facto-flyktingskap togs bort som grund för asyl. Ett annat exempel är kravet på sänkt dagersättning för asylsökande. Detta genomfördes 1992 och ersättningen har sedan dess legat still på 71 kronor om dagen. Bert Karlsson och Ian Wachtmeister har alltså i efterhand lyckats få igenom i princip hela sitt flyktingpolitiska program.

Detta händer i hela Europa. Partier som italienska Lega Nord och Dansk Folkeparti har tillåtits sätta dagordningen för den gemensamma flyktingpolitiken inom EU. De etablerade partierna har tagit över de främlingsfientligas retorik och det är på de flesta håll möjligt att föra en mycket repressiv politik kännetecknad av hets mot bidragstagare, hårda tag mot asylsökande och invandrare, främlingsfientlighet och hat mot muslimer.
Gränsen för vad som är möjligt att uttrycka och genomföra förflyttas därmed alltmer. Förråandet och avhumaniseringen har redan nått mycket långt. Vi har hört Italiens Berlusconi föra fram krav på att slänga ut papperslösa och stänga gränserna – och därmed också legitimera grova förföljelser av romer. Vi har sett Frankrikes Sarkozy göra ”kampen mot illegal migration” – i praktiken människojakt på fattiga och rättslösa – till ett av sina främsta kännetecken.

Nu är risken överhängande att Sverige går en liknande utveckling till mötes. I dag ser vi återigen hur främlingsfientliga krafter tillåts sätta den politiska dagordningen, inte minst genom att etablerade partier gör denna dagordning till sin egen. Förra gången reste sig Folkpartiets partiledare ur tv-soffan för att markera avstånd när Bert Karlsson satte sig. Nu tycks alla de borgerliga partierna i stället försöka mobilisera väljare genom att utmåla invandrade som problem. Moderaterna profilerar sig som riksdagens mest invandringskritiska parti med förslag om svenskkontrakt för invandrare, slopad dagpenning för asylsökande och begränsad anhöriginvandring.
Den tvärpolitiska uppslutning för en human flyktingpolitik som tidigare fanns i Sverige, och som utgjorde en viktig motkraft mot den restriktiva linjen i dessa frågor, är nu skrämmande avlägsen. I stället har vi fått en kapplöpning om vilket parti som vågar formulera hårdast och mest symbolladdade krav gentemot asylsökande och flyktingar – allt för att fånga upp en tänkt främlingsfientlig opinion.

En restriktiv flyktingpolitik motiveras ofta med att detta skulle vara ett sätt att undvika framgångar för främlingsfientliga och rasistiska grupperingar. Erfarenheten visar att det är precis tvärtom. Den förda politiken fungerar som en officiell bekräftelse på att människor som söker uppehållstillstånd i Sverige egentligen inte har några riktiga skäl utan i stället utgör grunden för olika samhällsproblem. För att stoppa denna utveckling krävs en kraftsamling för människovärdet och för flyktingars rättigheter.
Nedmonterad välfärd, växande klyftor och utspridd otrygghet utgör en grogrund för främlingsfientlighet. Därför är det nödvändigt och bra att vi rödgröna partier går till val på välfärd, rättvisa och trygghet. Men det är inte tillräckligt. En ny rödgrön regering måste också ställa upp ett tydligt alternativ till högeralliansens inhumana flyktingpolitik och vrida utvecklingen i human riktning. Rättssäkerhet ska gälla i asylprocessen, och lagstiftningen tillämpas i enlighet med folkrätt, humanitet och internationella konventioner. Rätten att söka skydd undan förföljelse måste värnas och murarna runt fästning Europa rivas.
Det är nu vi måste stå emot, för i morgon kan det vara för sent.

Kalle Larsson
Kalle Larsson, 39, är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.