Politik är som boxning. Den som står stilla förlorar. Det fick brittiska Labour erfara i våras, liksom den svenska socialdemokratin för en dryg vecka sedan. I båda länderna framstod det socialdemokratiska alternativet som alltför utslätat, alltför konturlöst, alltför stillastående.
Nu hade Labour en mycket lång regeringsperiod bakom sig, 13 år. "Time for change"-argumentet är svårt att värja sig emot i längden. Men till sist överlevde också Tony Blairs tredje väg sig själv. Labours anpassning till en liberal dagordning har inte gjort Storbritannien mer rättvist eller jämlikt.
När Ed Miliband nu tar över som Labourledare, tar han över ett parti som söker en ny linje. Om han förmår att se vad som nu händer i den ekonomiska krisens spår tror jag att Labour kommer att kunna resa sig förvånansvärt snabbt.
Det beror paradoxalt nog på det hårda brittiska klassamhället.
Jag var i London förra veckan. I tunnelbanan läste jag ett reklamanslag: en privatskola upplyste allmänheten om att det fanns möjlighet även för fattiga barn att bli antagna hos dem. Om barnen bara klarade vissa antagningstest slapp de nämligen betala skolavgift. Som en nådegåva från den ekonomiska eliten kunde skolan tänka sig att ta emot även arbetarklassens barn - under förutsättning att de var studiebegåvade, alltså.
De rikas barn fick tydligen vara hur obegåvade som helst, bara de betalade sin avgift.
Man glömmer ofta bort att Storbritannien inte är en välfärdsstat. Det är ett stenhårt klassamhälle, där din framtid avgörs av vilken samhällsklass du föds in i. Det har inte 13 år av Labourstyre förmått förändra, och det kommer naturligtvis inte heller den nya högerregeringen att göra något åt.
Tvärtom, de sociala motsättningarna kommer bara att öka.
Det är eländigt, men det är samtidigt Ed Milibands chans. Storbritannien kommer att behöva välfärdspolitiska reformer mer än någonsin: reformer som tilltalar breda grupper i det brittiska samhället, det vill säga både arbetare och tjänstemän. Det som socialdemokratin gjort i Sverige - full behovstäckning i barnomsorgen, föräldraförsäkring, en offensiv bostadspolitik, ett generöst studiemedelssystem, socialförsäkringar som täcker både låg- och medelinkomsttagare - återstår fortfarande i Storbritannien.
På dessa områden är landet förfärligt omodernt och outvecklat, och Ed Miliband verkar ha förstått detta.
Därför utmålas han nu som vänsterradikal av borgerliga ledarsidor i Sverige. Det är inget att bli förvånad över. Så gör borgerliga tyckare med samtliga socialdemokrater som inte vill dra sitt parti i borgerlig riktning.
Men Ed Miliband är ingen vänsterradikal, han befinner sig i Labourpartiets mittfåra. Vad han verkar ha förstått är däremot att innan man ger sig ut på äventyr, måste man först säkra sin hemmaplan.
Därför talar han till brittisk arbetarklass på ett sätt som Blair aldrig gjorde. När han väl har ett starkt stöd bland kärnväljarna, kan han med självförtroende gå fram med välfärdspolitiska reformer som gagnar även bredare löntagargrupper.
På samma sätt bör vi svenska socialdemokrater nu resonera. Om vi ska vinna valet 2014, måste vi återta vår reformdagordning på hela det välfärdspolitiska området. Det gäller förstås socialförsäkringarna, vård, skola och omsorg. Men jag menar också att pensionssystemet och arbetstidsfrågan måste upp på den politiska dagordningen igen. Inom båda dessa områden finns stora reformbehov, som skulle tilltala breda grupper i Sverige.
Socialdemokratin måste helt enkelt återta det välfärdspolitiska initiativet, i Sverige precis som i Storbritannien.
Då kan vi börja vinna val igen.
MORGAN JOHANSSON (S) leder analysarbetet i den socialdemokratiska kriskommission som tillsatts efter valet. Han är riksdagsledamot och tidigare folkhälsominister.
