På Expressen Sidan 4 i fredags beskrev Torbjörn Stensson hur Socialdemokraterna i Lysekil motarbetat honom genom rena mobbningsmetoder. Utan att kunna bakgrunden i Stenssons fall känner jag tyvärr igen mig. När jag själv inför årets riksdagsval uttryckte intresse för att återvända till politiken och kandidera för Socialdemokraterna blev reaktionen iskall från mitt gamla partidistrikt i Blekinge. Efter mycket rabalder fick jag en sista plats på riksdagslistan. Jag blev därefter den mest kryssade sossen i Blekinge med 7 procent av rösterna. Det räckte inte ända fram, men jag är mycket tacksam för det stöd som väljarna har visat mig.
Nu gäller det att blicka framåt och agera konstruktivt för att förnya den socialdemokratiska partikulturen och politikens innehåll.
Sverige har de senaste åren upplevt en kraftig ökning av de sociala och ekonomiska klyftorna. Välfärdsstatens fogar håller på att lösas upp, välbeställda grupper gynnas på bekostnad av svagare. Massarbetslösheten biter sig fast.
Främlingsfientligheten frodas.
Ändå förmådde inte Socialdemokraterna att ställa den ansvariga högerregeringen till svars. Det är ett stort misslyckande för ett parti som har symboliserat begrepp som rättvisa, jämlikhet och alla människors lika värde. Hur var det möjligt?
Socialdemokratins grundidé är att vara en progressiv frihetsrörelse i förbund med framtiden. Men i dag framstår vårt parti allt mer som en förstenad apparat på väg att tappa fotfästet i den moderna samhällsutvecklingen. Var finns kraften till att skapa 2000-talets folkhem, en modell byggd på gemensam solidarisk grund med utrymme för både mångfald och individuella lösningar?
Politiken har i stället fokuserats på lättflyktiga marginalväljare i en vagt definierad medelklass, vars enda intresse verkar vara det egna välmåendet och tjockleken på plånboken. Socialdemokratins ideologiska uppdrag - att genom förnyelse av politiken inkludera alla samhällsgrupper - har försummats.
Särskilt tydligt blir detta när det gäller de mest utsatta i samhället. Här handlar det om människor för vilka politiken många gånger är av rent livsavgörande betydelse. Men i debatten hörs sällan brandtal om missbrukare, psykiskt sjuka, hemlösa eller funktionshindrade. Snarare tycks dessa grupper - som är både stora och många - vara helt osynliga.
Det finns flera anledningar till att det har blivit så här. Bland annat tror jag att det är ett symptom på ökande interna strukturproblem. Det socialdemokratiska partiet har med tiden förvandlats från en genuin folkrörelsekultur till en heltidspolitikerkultur, fylld av ombudsmän och yrkespolitiker. Omsorgen om den egna makten och försörjningen riskerar därmed att bli viktigare än intresset för partiets och samhällets bästa.
Vi måste bryta med det småpåveri som florerar, inte minst ute i kommunerna och regionerna. Ledarskapsfrågan behöver diskuteras både lokalt och regionalt, och inte enbart handla om den centrala partikretsen!
Vi måste dessutom ge högre prioritet åt mötet med medborgarna. Samtal med väljare kan inte enbart hållas vart fjärde år, vi behöver ha en ständigt pågående dialog där människor känner att vi inte bara är ute efter deras röster. Vi måste visa att vi på allvar delar deras oro, lyssnar på deras vardagsbekymmer och är verkligt intresserade av deras livssituation.
Historiskt har socialdemokratin bejakat utbildning, kunskap och forskning. I dag saknar jag den insikten - i stället tycks kunskap ibland ses som suspekt och irriterande. Oförmågan att locka unga välutbildade människor till socialdemokratin är uppenbar, och blir väldigt tydlig då vi ska formulera vår politik.
Men att attrahera väljare och skapa framtidens politik kräver inte enbart en frustande vilja, utan också kunskap och kompetens!
Vi måste börja välkomna människor med olika bakgrund, utbildning och erfarenhet, i stället för att belöna lång och trogen tjänst inom partiet eller fackförbunden. Vi behöver dessutom öppna våra nomineringsprocesser genom exempelvis provval och offentliga hearings. Kanske ska vi även bjuda in vanliga medborgare i arbetet?
För socialdemokratin gäller det nu att gå ut i vardagen. Vi måste skapa möten med människor och våga stå för tydliga värderingar. Vi måste bekämpa rasism och sociala orättvisor med glöd och äkta engagemang, men också med en politik baserad på kunskap.
Annars blir det svårt för Socialdemokraterna att återta rollen som samhällsbärande folkrörelseparti.
Läs fler artiklar på
Expressen.se/debatt
