I söndagens Expressen ger sig Leif Pagrotsky (S) sig in i debatten om valet av ny partiledare för Centerpartiet. Tyvärr bygger hans inlägg på den gamla vanliga socialdemokratiska klagovisan. Samarbetet i alliansen leder enligt Pagrotsky till Centerpartiets undergång. Ett önsketänkande vi hört många gånger förut.
Pagrotskys inlägg andas stor oro för ett fortsatt allianssamarbete. Och alliansen har sannerligen gett Socialdemokraterna mycket att oroas över. Låt mig ge tre exempel.
Den socialdemokratiska dominansen över Sverige är bruten. Bildandet av alliansen hemma hos Maud Olofsson i Högfors var ett unikt initiativ som definitivt har ändrat Sveriges politiska karta. När alliansen för första gången gick till val 2006 hade Socialdemokraterna regerat Sverige i 65 av de senaste 74 åren. Idag är alliansen inne på sin andra mandatperiod. Det är nu alliansen, inte Socialdemokraterna, som sätter den politiska dagordningen.
Socialdemokraterna har tappat fotfästet i storstäderna. Den historiska nedgången för S under 2000-talet är särskilt märkbar i Sveriges tillväxtregioner. I en del av Stockholms hjärta – valkrets 3 med Norrmalm, Vasastaden, Östermalm och City med över 112 000 röstberättigade – har Socialdemokraterna halverats sedan alliansen bildades. Under samma period har röststödet för Centerpartiet i samma valkrets sexdubblats. I valet 2010 var Centerpartiet större än S i denna del av innerstaden.
Fortsätter denna utveckling är möjligheten stor att Socialdemokraterna inte bara kommer att tappa positionen som Sveriges största parti, utan även som det ledande partiet på vänstersidan i Sverige.
Socialdemokraterna saknar politiska samarbetsparter. Det finns inte längre någon trovärdighet i att gå till val på att Socialdemokraterna ska kunna regera för egen maskin. Det rödgröna experimentet har havererat. Det är då inte så konstigt att S sänder ut politiska trevare för att försöka splittra alliansen. Vem ska partiet annars samverka med?
Att Centerpartiet skulle vinna mer röststöd på att gå armkrok med Socialdemokraterna stämmer inte med verkligheten. Såväl koalitionen på 50-talet som samarbetet om ekonomin under 90-talet medförde sämre valresultat. Centerpartiet gjorde banbrytande insatser för att i samverkan med S-regeringen utmejsla det finanspolitiska ramverk som nu är grunden för Sveriges sunda statsfinanser. Men väljarna belönade inte detta i valet 1998.
Det kommer dock att behövas blocköverskridande lösningar även framöver. Men dessa uppnås inte genom att försöka slå in kilar i alliansen, utan genom överenskommelser mellan alliansregeringen och oppositionen.
Vi har sett sådant värdefullt samarbete bland annat i fråga om migrationspolitiken och Libyen. Min förhoppning är att Socialdemokraterna ska vara intresserade av fler sådana breda politiska lösningar, snarare än att underminera det finanspolitiska ramverket tillsammans med Sverigedemokraterna.
Visst står Centerpartiet för stora utmaningar. Den person som vid stämman i Åre i september får förtroendet att leda vårt parti ska både förvalta det mandat som Centerpartiet har fått av väljarna och samtidigt fortsätta förnyelsen av vår politik. Det förnyelsearbete som Centerpartiet påbörjat 2011 kommer att fortsätta fram till valet 2014. Jag är helt övertygad om att denna förnyelse starkt kommer att påverka alliansen – och göra Centerpartiet och alliansen än mer attraktivt för väljarna vid nästa val.
Av Michael Arthursson, partisekreterare Centerpartiet
