Det är på ett sätt skrämmande och på ett annat sätt mycket lyckat att Stig Bergling går ut i den offentliga debatten och levererar det gamla goda kalla kriget-argumentet. Det är skrämmande eftersom man kunde tro att vi hade dragit lärdomar av hur just kapprustning och mellanstatlig paranoia producerade allt från massförstörelsevapen till terrororganisationer som växte fram i ruinerna av supermakternas styrkedemonstrationer i exempelvis Afghanistan. Men det är även bra att vi genom Berglings argumentation kan blottlägga de icke-demokratiska mekanismer som ligger till grund för ett militaristiskt perspektiv på signalspaning. Militärstrategiska beslut är inte bara bortom folkets förmåga att förstå, enligt de som anser att spaningen är ett måste. Inte heller "klåfingriga politiker" har förmåga att fatta rationella beslut om nationens yttersta säkerhet, enligt Bergling.

Bortom folkets vilja, till och med bortom den parlamentariska politiken, har vi alltså en domän som ingen får röra förutom militären. Folket ska lugna ned sig och sluta skrika på gatorna och politikerna ska lämna över till generalerna. Om man, som vi, tänker sig att den demokratiska principen och grundsynen alltid ska komma först blir denna domän problematisk. Är det ens möjligt att ha ett försvar och en underrättelsetjänst med demokratisk insyn eller måste vi helt enkelt acceptera att varken politiker eller allmänhet har där att göra, att disciplin och hierarkiska kommandon måste ha företräde när det gäller hot mot rikets säkerhet? Med Berglings glasögon, som har sett insidan av kalla krigets underrättelseverksamheter på ett minst sagt mångfasetterat sätt, verkar det som om det strategiska kapprustningstänkandet går före en bredare diskussion om medborgerliga fri- och rättigheter, och före den samhälleliga nytta med att överhuvudtaget rusta för krigsinsatser.

Sverige har en fantastisk historia av kapprustning. På femtiotalet rustade vi för storskalig invasion och kärnvapenanfall. Ett enastående tidsdokument återfinns utanför Säve flygplats i Göteborg, där man har bevarat en av våra underjordiska hangarer. Draperierna som hade installerats för att skydda bunkern mot radioaktiv strålning finns fortfarande kvar. Även om landet ödelades skulle vi kunna slå tillbaka. Totalt krig.

Vad blir då 00-talets tidsdokument? Kanske FRA:s superdator, om den nu kopplas in. Det är ju trots allt så att både massförstörelsevapen och massavlyssning inte är några småsaker och sista kortet är ännu inte lagt. På samma sätt som våra Viggenplan skulle sätta skräck i piloterna i MIG-29orna när de kryssade över Lappland ska FRA göra den ryska underrättelsetjänsten nervös genom att vi nu snart kan "tömma" fiberledningarna och spana på internettrafiken. Information är det nya vapnet och FRA är efterbrännkammaren som tvingar fram en kapprustning. FRA tvingar även fram en mellanstatlig paranoia, som förhoppningsvis inte exploderar redan på startbanan genom att Ryssland helt enkelt slutar mejla de senaste underrättelserna om det amerikanska missilförsvaret, som vi enligt Bergling ska vara extra uppmärksamma på.

Nej, det finns en annan väg vi kan gå. Vårt "rena mjöl i påsen" vill vi kanske ha för oss själva. Om nu FRA vill spana på alla förskräckliga hot så får de ta och göra det utan massavlyssning. Svenska folket är nämligen inte fienden! Eller, det är kanske det vi är? Det enda försvararna av FRA-lagen säger är: "Nu räcker det, sluta diskutera! Acceptera!". Hotet mot det svenska försvarets förmåga att hålla territorium och materiel verkar komma inifrån. De borgerliga politikerna, klåfingriga som de är, monterar sakta men säkert ned försvaret. Men som tur är levererade de i alla fall FRA. Men då protesterar i stället bloggosfären och ungdomspartierna vitt och brett, i cyberspace och på gator och torg. Det är ett otacksamt jobb att vara i underrättelsebranschen. Vi har expertisen, vi har tekniken och våra fiberkablar imponerar i bandbredd. Vi är redo att ge oss in i spelet med GRU, NSA, Mossad och Bundesnachrichtendienst om vi bara kunde få tyst på de debattglada lekmännen med rent mjöl i påsarna.

Stig Bergling: det finns ett alternativ till kapprustning för att bygga nationellsäkerhet. Som du påpekar har vi inte mycket att vinna på att skicka trupp utomlands till "eländiga" stater. Ett bra sätt att undvika fiender är att inte skapa dem. Men hur blev dessa stater eländiga från första början? Jo, genom att de hamnade i skärningspunkten mellan krigshetsande supermakter som kapprustade med varandra. Vi måste kunna gå en fredlig världsordning till mötes genom att välja bort sådana utrikespolitiskafasoner. Vi måste våga visa att ett samhälle kan byggas på öppenhet och demokrati där människor kan behålla sin integritet och sina privatliv intakta. Hotet är inte Ryssland. Det är vårt avskaffande av demokratiska rättigheter som kommer att göra oss illa. Riktigt illa, den dagen då superdatorn används för att hålla klåfingriga politiker och en debattglad allmänhet borta från bevarandet av vårt militära försvar.




Christopher Kullenberg

Doktorand i vetenskapsteori, Göteborgsuniversitet.
Redaktör för Resistance Studies Magazine.


Evelina Wahlqvist

Kreativitetsforskare och doktorand i ekonomisk geografi,
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.