En man och en kvinna som delar på partiledarskapet förs fram av några personer i Vänsterpartiet under förevändningen att det skulle bli mer jämställt. Det är förstås värt att diskutera, men för ett feministiskt parti som vårt tycker jag det vore olyckligt, rentav dåligt, i vart fall ur den aspekten. I ett politiskt läge då oppositionen mot högerregeringen redan är svag har vi nu, tyvärr, också hamnat i en diskussion om personer i stället för att ta plats i det tomrum som finns i avsaknad av opposition.

Kraven på delat partiledarskap tror jag inte har så mycket att göra med jämställdhet utan snarare om en insikt om att trycket i partiet är att nästa partiledare bör vara en kvinna. Att då föra fram delat partiledarskap blir då snarare ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man. Jag vill inte att Gudrun Schyman ska bli en parantes i partiets historia som den enda kvinnan på partiledarposten och därför ser jag helst en kvinna som efterträdare för Lars Ohly när det blir aktuellt, och hon behöver inte flankeras av en man.
Många gånger pekas det mot Miljöpartiet som ett positivt och jämställt exempel, men då ser man väldigt kortsiktigt och har nog missat den diskussion som pågår i Miljöpartiet nu.

Tre kvinnor deklarerade tidigt i höstas att de ställde upp som språkrörskandidater, men det var först när Gustav Fridolin sa att han också ställde upp som det började diskuteras vem som skulle kunna matcha honom(!). Alltså, inte vem som skulle matcha Åsa Romsson, Bodil Ceballos, Gunvor G Ericsson eller Mikaela Valterson, utan vem som kunde matcha Fridolin. Och ärligt talat, hur många kvinnliga språkrör, förutom Maria Wetterstrand, har haft en framträdande roll? Möjligen Åsa Domeij, men sen då? Det är männen som har tillåtits bli de tongivande och framträdande.

Under förra året fick vi över 3 000 nya medlemmar, många av dessa anslöt sig under valnatten då det stod klart att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Ett tecken på att vi är det mest engagerade och trovärdiga antirasistiska partiet. Också ett tecken på att det arbete vi påbörjade efter valet 2006 med att bli tydligare och fokusera på några frågor och därmed gick från att inte vara kända för någon politisk fråga till att bli tydliga förespråkare för en gemensam välfärd och mot privata vinster. Den här profileringen måste vi fortsätta jobba med och vi behöver fortsätta bygga på projektet för vad vi vill med Sverige och världen. Tyvärr, kom det rödgröna projektet mer att handla om att ta över makten, men få kunde nog urskilja de stora politiska skillnaderna mellan alternativen.

Den diskussion som nu upptar vårt parti är väl förenklad och ett partiledarbyte är inte nödvändigtvis räddningen. Lars Ohly är den mest kände vänsterpartisten vi har, men vi behöver fler företrädare som människor känner igen sig i. Viktiga målgrupper för oss är offentliganställda kvinnor, ungdomar och personer med invandrarbakgrund. Vanliga löntagare är prioriterade och vi vill gärna öka vårt stöd bland LO-medlemmarna. Men hur pass representativa är våra företrädare i dessa grupper? Vänsterpartiet har till exempel inte en enda riksdagsledamot som är under 30 år och det är mycket få personer som har bakgrund i LO-yrken. Detta är ett stort problem även i de flesta kommun-, region- och landstingsfullmäktige. En av de stora utmaningarna under de kommande åren är därför att lägga grunden för en ordentlig generationsväxling vid valet 2014.


ROSSANA DINAMARCA

Rossana Dinamarca är riksdagsledamot för Vänsterpartiet.