ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Är rosékollot förbi? Rosévin blev över en natt en trend – framför allt under Almedalsveckan. Men nu kan det vara över, menar Edward Blom. Foto: Axel Öberg
Är rosékollot förbi? Rosévin blev över en natt en trend – framför allt under Almedalsveckan. Men nu kan det vara över, menar Edward Blom. Foto: Axel Öberg

Rosornas stads mest urvattnade tradition

ANNONS:

Nu är det dags igen, gotlänningarna är ett prövat släkte. Vecka 29 varje år under den så kallade Stockholmsveckan fylls staden av Stureplansstekare vars förnuft råder dem att hellre duscha varandra i champagnen än dricka den. Vecka 32 osar det i stället hembryggt mjöd, svett och tjära när landets alla lajvare och medeltidsfantaster kryper upp ur sina källare och drar fram genom Visbys gränder.

Men värst av allt är ändå det som årligen inleder den gotländska festkalendern: Roséveckan. Då töms fastlandet på politiker, journalister, lobbyister, tanke- smeder, informatörer och annat löst folk som inte längre bär slips, för att i konferenscentrum, bakgårdar, gränder, tält och ruiner hinka oändliga mängder billigt rosévin.

Sverige präglas av en enhetskultur där något antingen är inne eller ute. Vad det gäller alkoholhaltiga drycker förstärks detta av ett Systembolag som alltid sett sig som majoritetens tjänare och varit helt ointresserad för de återstående 15 procentens behov. Till det rosa vinet förhåller vi oss närmast binärt. När jag gick i nian i mitten av 1980-talet hinkade svensken ännu Mateus och Perlerose med ofantlig entusiasm, men snart var rosévin det fånigaste som fanns i Sverige. Ingen drack det. Och jag minns en förtvivlad fransman i Uppsala i slutet av 1990-talet som undrade varför svenskarna hatade rosé och vägrade ta in några intressanta sorter.

Sedan slog det i stället om helt. Först var "the early adopters": Plötsligt hade mina homosexuella vänner slutat dricka öl, vitt vin eller drinkar sommartid, det enda som gällde var rosévin.

Snart sneglade Svensson in sina bordsgrannar på Mälarpaviljongen och vågade till slut prova ett glas och det var ju lättdrucket, smakade saft, och ändå så coolt. Snart var det rosé överallt. Och eftersom det både var hippt, somrigt och alternativt, vad passade bättre att servera på Almedalsveckan?

Långt, långt borta var den första Almedalsveckan när Olof Palme talade från ett lastbilsflak sommaren 1968. 1960-talets rödvinsvänster var nu lika ute som den gamla punschhögern. Men som en modern, politiskt korrekt rosévinselit kunde alla identifiera sig. Mest känt är reklambyrån Primes dagliga rosémingel, det har hållit på i sju år och av Expressen rankats som Almedalsveckans egentliga maktcentrum.

Men "the early adopters" har sedan länge redan vänt rosén ryggen, nu när det går att få på uteserveringar i Åmål, Vetlanda och Flen. När jag årets första sommardag tog in två glas tillsammans med en god vän, som i början av 2000-talet levde på rosévin, ryckte det till i ögonen på honom. Nervöst vände han sig utforskande till vänster och höger, och först när han sett att ingen han kände befann sig på platsen vågade han ta emot glaset. Rosévin är helt enkelt åter rysligt ute, bland de som är inne.

De som inte märkte dödsryckningarna, när krogarna började saluföra ljusare rosévin som skulle vara "finare" än den vanliga, vulgära saftrosén eller när Systemet förra sommaren försökte lansera "orangevin" måste vara totalt tondöva för trender. (Vilket förvisso hedrar personen i fråga.)

Så nu kommer frågan: Hur går det med Almedalen? Är Rosékollot för evigt förbi? Risken är väl att plötsligt dricker ingen längre rosé och att alla i stället hoppar på samma nya trend. Ska vi gissa att det blir överhumlad, amerikansk IPA i stället? Om jag fick bestämma skulle vi i stället lämna enhetskulturen bakom oss och låta allt gott finnas på en gång. Det finns tillfällen när just ett glas rosévin passar, och varför inte låta något rosémingel få fortsätta att vårdas i Almedalen som en nostalgisk påminnelse om 00-talet. Men komplettera det med riesling-mingel, sangria-mingel, weissbier-mingel, cider-mingel och crémant-mingel! Mina antagonister i IOGT kanske till och med kan ha ett alkoholfritt mingel.

Och i den mångfalden skulle till och med de medtagna resterna av rödvinsvänstern och punschhögern kunna bjuda in varandra och för en gångs skull prova varandras drycker. För om Almedalen är till någon nytta, så är det väl just det att det skapar ett forum för människor av god vilja att upptäcka att folk kan vara rätt hyggliga i det andra lägret också och att man kan enas i vissa frågor och göra något tillsammans. Eller är det roséskära drömmar?

 

Edward Blom

är gastronom, kulturhistoriker och TV-personlighet.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
DEBATT
ANNONS:
Mest lästa om debatt
ANNONS:
Fler mest lästa om debatt
ANNONS:
Sidan 4: Debatt
SPORT
Senaste nytt
NÖJE
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: