Se dig omkring. Ta en paus på tio minuter och tänk efter. Hur mycket av allt det du omger dig med dagligen äger något värde? Bloggen du läser? Programmen på tv? Din tid framför datorn? Eller dina relationer? Dina barn? Din flickvän? Hur mycket av allt det du anser dig vara tvungen att hinna med berikar ditt liv, stärker ditt hjärta, är en del av ande och tolerans, samhörighet, innerlighet och kärlek? Allting tjuter som ett billarm. Väldigt lite vill dig något gott. Den nya, cyniska människan tar allt större plats. Det gigantiska egot sjunger sin lovsång. Halvkändisar som legat sked med kvartskändisar ler mot dig från retuscherade bilder, skriker åt dig att du inte behöver någon annan än dig själv. De ljuger. Deras leenden är hat.

Vi lever i en tid av sönderfall, i en tid när familjen och tvåsamheten attackeras. Det är lätt att ge efter. Det är lätt att falla som regnet, neråt, ner i jorden. Mitt i all denna förvirring är kärleken som ett serum. Den trofasta tvåsamheten är en enorm kraft. Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting. Det är som om allting tunnas ut, som dimma. Medier, böcker, litteratur; allt riskerar att förvandlas till dimma. Kärleken är allt annat än dimma. Liksom litteraturen.

Vi lever i en tid där individen sätter sig själv i centrum. Det är vi som räknas, men enbart var och en för sig. För minsta lilla bråk eller lågkonjunktur i ett förhållande är receptet: skilj dig. Men vid katastrofer ska vi märka hur ensamma vi är. Först när vi upplever sorg kommer vi känna behovet av samhörighet. Att i dessa tider trotsa den nya tiden och faktiskt besluta sig för att leva tillsammans är något man borde få medalj för. Allt skriker till oss att det är fel. Allt skriker till dig att det bara är du som är viktig, och bara om du står ensam, fri från allt och alla, från dig själv till och med.

Jag har själv stått på andra sidan muren och kikat in. Jag har svurit att konstnärskap och tvåsamhet aldrig kan förenas. Jag har sjungit den ensamma människans lov. Jag har burat in mig på 21 kvadratmeter. Jag har svurit att förbli ensamheten trogen. Jag höll ut i sju år. Inte förrän jag vågade ge efter, vågade visa mig sådan jag är och inte sådan jag ville vara, föll bitarna på plats. Nu är jag mänsklig. Nu har jag klätt av mig min rustning. Jag behöver inte all plåt längre. Jag är ingen stridsvagn på ständig jakt efter meningslösa krig.

Det politiskt korrekta drevet mot kärnfamiljen är starkare än på länge. Kvinnan betraktas med sedvanligt förakt och klappas på huvudet. Hon är en idiot om hon blir förälskad. Hon förlorar om hon gifter sig. Det är ett avskyvärt sätt att se på sina medmänniskor. Jag tror människor är mycket medvetna om att äktenskapet ingalunda är en halvpackad dans över daggvått sommargräs, men människor gifter sig ändå. Människor gifter sig till och med en andra gång. Varför? Därför att kärleken är starkare än döden, starkare än alla tvivel, starkare än ensamheten.

Människor sitter mitt emot varandra med russinskrynkliga ansikten och i blicken tvärsöver köksbordet ryms ännu ömhet och åtrå efter alla år, ryms kärlek och längtan, trygghet och innerlighet. Det är det största som finns. Människor som älskar varandra trots alla lockelser längs vägen, trots alla hinder, alla egon, alla skrytbyggen, allt sönderfall. Att leva ihop med en annan människa är den ultimata formen av antiegoism. Det måste finnas plats och tid för kärleken, för troheten, för drömmen om en familj som en urkraft. Vi är många som drömmer hårt om en familj. Vi är över en halv miljon ofrivilligt barnlösa i Sverige. Är våra drömmar om en familj ingenting värda i den politiskt korrekta adelns agenda? Jag tror tjurskalligt envist på kärleken och på äktenskapet. Jag vägrar ge efter för den nya tidens vulgära cynism.