Sällan har så mycket stått på spel som när USA i början av november går till val för att välja president. De ekonomiska utmaningarna som landet står inför är gigantiska och det är två vitt skilda ideologier som ställs mot varandra när republikanen Mitt Romney och den demokratiske presidenten Barack Obama presenterar sina lösningar.

Den amerikanska federala regeringen dras med ett budgetunderskott på gigantiska 1 000 miljarder dollar - och då har man ändå förbättrat finanserna jämfört med för ett par år sedan. Statsskulden är numera 100 procent av BNP. Det är bara marginellt bättre än Italien och en nivå som få ekonomer anser är uthållig.

Ändå är dagens ekonomiska kris bara en föraning om vad som är på gång. USA dras med en infrastruktur som tillåtits förfalla och som kommer att kosta tusentals miljarder dollar att åtgärda. De statliga systemen för sjukvård och pensioner är på väg mot bakrutt. Enligt de mest pessimistiska bedömarna är underskottet ofattbara 60 000 miljarder dollar.

Inte undra på att vanligtvis bortglömda frågor som statsskuld och budgetunderskott dominerar den politiska debatten (förutom de dagar när korkade kandidater börjar yra om att våldtagna kvinnor inte kan bli gravida).

Men tyvärr är debatten alltför ofta lika förenklad som problemen är komplexa. Tea Party-anhängare och valda politiker slänger sig uttryck som att "strama Barack Obama. Foto: Carolyn Kaster åt svångremmen" och "slöseri" som om den federala regeringen i Washington vore helt bortkopplad från resten av landet, som om man kan skära dramatiskt i utgifterna för till exempel skolor eller vägar utan att det får några som helst konsekvenser i resten av landet.

Lägg till en närmast religiös ideologisk övertygelse om att skatterna alltid är för höga och man får ett politiskt klimat där budgetunderskottet ska bekämpas med en kombination av drastiskt sänkta skatter och ännu mera drastiska nedskärningar.

Demokraterna har inte missat att underskottet och statskulden är reella problem. Också Barack Obama ställer sig bakom smärtsamma nedskärningar i statsbudgeten. Men det är en avgrund mellan hur demokraterna och dagens republikaner vill lösa krisen. På ett plan handlar det om vem som ska ta smällen, de rika genom skattehöjningar (vilket är en del av Obamas lösning) eller de fattigaste genom nedskärningar.

På ett ideologiskt plan handlar diskussionen om statens kontra individens roll. Personlig frihet kontra personligt ansvar. USA har alltid varit ett samhälle som prioriterat personlig frihet framför ett finmaskigt socialt skyddsnät.

Skillnaden är att dagens republikaner har tagit ideologin till sin extrem. Retoriken går tillbaka till president Ronald Reagans berömda slogan på 80-talet "Regeringen är inte lösningen, den är problemet". Ingen verkar i dag minnas att han egentligen sade "I denna kris är regeringen problemet...". Trots att det aldrig var hans avsikt tolkas det i dag som att den federala regeringen alltid är ett problem och aldrig kan fylla en nyttig funktion.

Bortglömt är att också republikanska presidenter bejakat samhällets roll. Republikanen Dwight Isenhower byggde ut USA:s motorvägsnät med statliga pengar och (vem minns det i dag) George W Bush satsade miljardbelopp på skolan och sjukvård för barn.

Det republikanerna under ledning av Tea Partyt tycks ha missat är att vissa uppgifter kan bara en stark stat lösa. Det kan gälla investeringar i infrastruktur, utbildning eller den tidigaste grundforskningen. Silicon Valley, själva basen i USAs innovativa industri, hade inte funnits utan de första årens beställningar från staten och försvaret. Man tycks också ha missat att USA konkurrerar på en global marknad som är oändligt mycket mer komplex än för bara 30 år sedan. I ett läge där de viktigaste konkurrensmedlen är innovation och utbildning skär landet ner på anslag till forskning och till skolorna.

Lite tillspetsat kan man säga att valet den 6 november handlar om USA ska spara sig ur krisen eller spara ihjäl sig. För oss i Europa får utgången stora konsekvenser. Om USA självförvållat fördjupar den ekonomiska krisen förlorar vi världsekonomins motor.

Redan nu har balansen i världsekonomin ändrats. Kina håller på egna meriter på att gå om USA som världens största ekonomi och EU är redan världens största ekonomiska block. Men ingen tjänar på att USA helt i onödan tappar styrfarten.

Mikael Törnwall

Mikael Törnwall är journalist på Dagens Industri och tidningens tidigare USA-korrespondent. Han är aktuell med boken" USA vid ett vägskäl".