Folkpartiets Birgitta Ohlsson vill hänga en bild av Jesus i pumps och med pudervippa på sitt rum i Rosenbad. Bilden ingår i Elisabeth Ohlson-Wallins verk Ecce Homo, som för tolv år sedan ledde till hätsk debatt när domprästen Tuulikki Koivunen Bylund visade den i Uppsala domkyrka.
Nu jämför Ohlsson den debatten med extremistiska muslimers reaktioner på Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som hund och kallar den för ett prov av samma slag för yttrandefrihetens gränser.
Låt mig därför upplysa om avgrundsdjupet mellan debatterna.
Ecce Homo gällde att en präst beslutade att i kyrkorummet ställa ut ett verk som uppfattades som ett angrepp på kyrkans tradition. Utställningens budskap var sekundärt. Invändningarna gällde att en svår och infekterad debatt fördes in i kyrkorummet, en plats för utövandet av religionen.

Om Ecce Homo hade ställts ut på ett galleri skulle knappast någon ha reagerat. Ingen - förutom möjligen några marginaliserade gaphalsar - inom kristenheten hade ifrågasatt Ohlson-Wallins rätt att visa sin konst offentligt. Att påven inte skulle ha tagit emot Sveriges ärkebiskop är en löjlig tanke.
Vad Ecce Homo bör jämföras med är Muhammed i pumps och med pudervippa, hängd på väggarna i Stockholmsmoskén.
Att kristna vill inskränka yttrandefriheten i Sverige är helt enkelt ett falskt påstående - om nu inte Ohlsson anser att de extrema och mycket få undantagen ska tillåtas definiera breda folkrörelser. I sådana fall ska vi nog kunna hitta exempel på dårfinkar inom Folkpartiet också.

ROLAND POIRIER MARTINSSON