Om inget oförutsett sker kommer det amerikanska president­valet att handla om inrikes­politik. Undantaget är relationen till Israel, som diskuteras intensivt. Valet förväntas bli jämnt och de judiska rösterna kan avgöra i viktiga delstater. All­varet förstärks av instabiliteten i Mellanöstern och Irans aggression. Det Heliga Landet lever under hot och bortom valkalkylerna gäller frågan liv eller död.
Två frågor infinner sig. Spelar det någon roll för Israel vem som blir republikansk kandidat? Och spelar det någon roll om Obama vinner sitt omval?
Svaret på den första frågan är antagligen nej. De rimliga kandidaterna är alla anhängare av den speciella relationen mellan Israel och USA.

Kandidaterna förespråkar denna hållning genom olika temperament. Newt Gingrich och Rick Santorum är de mest konfrontativa gentemot Israels antagonister, Mitt Romney betonar den ekonomiska tillväxtens och handels­utbytens betydelse för fred, Jon Huntsman, är den mest traditionella diplomaten i sammanhanget.
Vilken karaktär man föredrar beror bland annat på hur meningsfullt man tror det är att förhandla och interagera med Israels fiender. När det gäller Palestina­frågan beror det i hög grad på maktförhållandena inom och mellan Hamas och Fatah. Hur de kommer att utvecklas är en svår gissningslek.
Av det vi vet i dag är det alltså närmast hugget som stucket vem som ställs mot Obama. Bortom nyansskillnaderna prioriterar varje kandidat Israels säkerhet. Däremot finns det en djup och viktig skillnad mellan Obama och det republikanska partiets kandidater.

Bakgrunden är att USA under ganska lång tid inte visste hur man skulle förhålla sig till Israel. Det fanns en uttalad rädsla för att nära band till den judiska staten skulle innebära dåliga relationer till arabvärlden - en säkerhetsrisk, då Sovjetunionen och Kina kunde utnyttja motviljan till USA till att skaffa sig strategiska fördelar i Mellanöstern.
Under 1960-talet tog USA dock ställning och valde att ställa sig bakom Israel.
Självklart har tiden sedan dess inne­hållit gräl mellan USA och Israel, liksom allianser mellan andra stater i regionen och USA, men i grund och botten har sådana skeenden alltid utspelats mot bakgrund av det givna löftet: USA garanterar Israels säkerhet, vänskapen mellan länderna är unik. Betydelsen av detta har varit omätbar och utgjort fonden till hela regionens säkerhetspolitik.

Obamas revolution är att han på nytt väckt frågan från 1950-talet: vad kostar egentligen USA:s speciella relation till Israel, i form av inflytande i arabvärlden? Därmed försvagar han Israels diplomatiska styrka och öppnar helt nya tanke­banor hos landets fiender; Israels unika historia och demokratiska statsskick blir bara nyansskillnader i förhållande till Mellanösterns diktaturer.
Fortsätter USA på Obamas inslagna väg kan det snart vara meningsfullt för Israels fiender att testa hållfastheten i relationen. Då är det omöjligt att förutsäga konsekvenserna för Mellan­österns enda demokrati, liksom det är omöjligt att förutsäga vilka krafter som sätts i spel i hela regionen, världens krutdurk.

Att bråka om huruvida Obamas enstaka uttalanden och handlingar under de senaste tre åren gett uttryck för Israelvänlighet är mot bakgrund av detta nästan irrelevant. Det finns inga skäl att tro att Obama inte vill Israel väl. Däremot finns det skäl att tro att Obama på sikt vill att USA förhåller sig till Israel som till andra länder.
Detta betyder allt. Judiska anhängare av det demokratiska partiet bör fundera länge över detta innan de lägger sin röst i november.