Riktiga pappor stannar hemma

Häromdagen satt jag i telefon med en handläggare på Försäkringskassan. Det var dagen efter den dag i slutet av månaden då min föräldrapenning skulle och brukar finnas inne på kontot.
Så inte nu, alltså. Och medan Miles, min tio månader gamle son, förnöjsamt kröp runt och drog i alla sladdar inom räckhåll och kastade omkring böcker och papper, försökte vi lösa mysteriet med den försvunna utbetalningen.
Det drog ut på tiden. Handläggaren ville så gärna förklara. Det var litet komplicerat av olika skäl, men pengarna skulle vara hos mig två dagar senare. För denna försening bad handläggaren om ursäkt så till den grad utförligt att Miles till slut tappade tålamodet. Och själv blev jag så outsägligt generad när jag insåg att det förmodades att jag var en missnöjd välfärdskonsument som ringde och kverulerade. Som om två dagars försening vore något att gnälla om när jag åtnjuter en så exempellöst generös förmån som den svenska föräldraförsäkringen.

Kanske är det så att jag, som barnledig pappa, är en så rar blomma att jag till varje pris och i alla lägen måste vårdas ömt. I så fall är det för patetiskt. Det här kan inte fortsätta. När jag, som förvisso röstade borgerligt i senaste valet, tänker på att ”min” regering verkar för ett vårdnadsbidrag och motsätter sig en individualisering av föräldraledigheten, blir jag trött och illamående.
Och det skulle inte förvåna mig om det är familjepolitiken som blir borgerlighetens fall i nästa val, när en möjligen reformerad socialdemokrati med en Mona Sahlin som partiledare kan locka till sig alla de otåliga kvinnor – och män – som inte längre står ut med den inskränkta gubbigheten i arbetsliv och politik.
Japp, jag är hemma med Miles. Det är kul ibland, ibland inte, men det är inte det som är poängen och vi snackar trots allt bara några månader här, inget ok att bära i evigheter. Framför allt är det viktigt: dels för hans och min fortsatta relation, dels för att det gubbmotstånd min fru dagligen stångas med ute i yrkeslivet annars skulle vara ännu värre.
Jag medger gärna att det resonemanget är allt annat än originellt, men det förtjänar att upprepas eftersom de reflexmässiga motargumenten är så tramsiga.

Jag får pengar för att leka med Miles, och sedan taket höjdes i systemet är summan inte helt försumbar. Den är högre än vad många hårt slitande låginkomsttagare plockar ut netto för en heltid. Men 60 procent av papporna i Sverige är inte föräldralediga alls under barnets första år. De har inte råd, kantänka. Men det ser likadant ut i familjer där bägge föräldrarna tjänar lika mycket.
Det är dags att börja tala klarspråk. De män som vägrar att vara barnlediga, och de som fejkar genom att ta ut sommarsemestern som barnledighet, är inte fäder i någon rimlig mening eftersom de inte anser sig ha tid att utöva föräldraskap. De bör i stället jämställas med spermadonatorer, och deras barns rätt att åtminstone i viss utsträckning knyta an till sina biologiska pappor bör säkras i lag.
Då säger man, nästan alltid från borgerligt håll, att staten inte genom ”kvotering” ska bestämma hur familjerna ska organisera sin tid och sina resurser. Men det är en dimridå, ett icke-argument. Även den familj som bara plockar ut halva föräldrapenningen erhåller en förmån som saknar motstycke i den övriga världen. Naturligtvis ska ingen stat tvinga någon familj att ta ut också den andra halvan, men en regering har all rätt att med ekonomiska incitament uppmuntra en utveckling i riktning bort från spermadonatorer och ofrivilliga hemmafruar. Vad ska vi annars ha politik till?

De frivilliga hemmafruarna är en annan sak. Man kan diskutera om det är en mänsklig rättighet att kunna klara en hel familj på bara en inkomst, men i det sammanhanget går det inte att bortse från att den borgerliga regeringens ambitioner att faktiskt sänka skatterna på arbete är väldigt blygsamma. I stället vill man pytsa ut vårdnadsbidrag. Men en inkomst kommer förhoppningsvis alltid att vara kännbart mindre än två.

Dessutom är allt prat om ”kvotering” överhuvudtaget en dimridå. Är kanske även rösträtten orättfärdigt ”kvoterad”? Är avskaffandet av sambeskattningen ett övergrepp på kärnfamiljen? I så fall är hela socialförsäkringssystemet i övrigt ”kvoterat”. Vad det handlar om är naturligtvis en individualisering av en förmån som är tillgänglig för alla medborgare.
Ibland stöter jag, både i skrift och i umgängets utkanter, på den konservativa ståndpunkten att det inte är ”naturligt” att män tar hand om små barn. Detta kan i och för sig också diskuteras, och här finns inte plats för det, men även om det skulle stämma så är det ännu ett icke-argument.
Glasögon och tandreglering är inte heller något ”naturligt”, inte poliovaccin eller konstgödning heller. Hela grejen med den civilisationsprocess som förhoppningsvis ännu inte har avstannat är att vi gradvis ersätter naturen med något bättre och mer funktionellt.

Inte minst därför vore det trevligt med en mindre reaktionär regeringspolitik till stöd för fäder snarare än spermadonatorer.

av JAN SÖDERQVIST
Jan Söderqvist är författare, skribent och konsult. Han är pappa till
Nicolina 13 år, Paola 4 år och Miles 10 månader. Just nu är han hemma med Miles sedan november och fram till slutet av sommaren, och han tog hälften av tiden med Paola.