Riktiga mammor får ont i magen

I sin bok "Under det rosa täcket",

som kom för snart tio år sedan, försöker Nina Björk bevisa att det kvinnliga könet inte är en social konstruktion. Hon tror helt enkelt inte på kön. Den feminism som kräver "att kvinnan finns" benämns nedlåtande livmoderfeminism och anses konservera könsroller. Nina Björk är en av de ledande feministiska ideologerna och hennes bok betraktas som något av en feministbibel. När hon nu i DN 051130 bekänner att hon drabbats av att ha knutit an till sitt barn, har det fått stora delar av det feministiska medieetablissemanget att flyga henne på strupen. Debatten startade på DN Kultur med att Björk konstaterade att den svenska kvinnan numera visserligen är fri men att tio till femton procent av de svenska ettåringarna går i dagisgrupper med mer än 16 barn och en fjärdedel av de barn som går på dagis är där mer än fyrtio timmar i veckan. Allt detta är något som bekymrar Nina Björk. Hon skriver att barnen den första tiden när de lämnas på dagis är "så små, så små" och de kanske gråter och kramar ens ben. Då kan man få "lite, lite ont i magen."

Det händer något när man får barn.

Hos nästan alla som blir föräldrar finns en beredskap att reagera på de signaler som barnet sänder ut för att bli omhändertaget. Små barn använder sig framför allt av leende, gråt och kontaktsökande. Uppkomsten av emotionella band mellan barnen och föräldrarna kallas med en psykologisk term för attachment (anknytning). Begreppet har introducerats av den engelske psykoanalytikern John Bowlby och betecknar barnets benägenhet att knyta an till sina föräldrar. En trygg anknytning är oerhört betydelsefullt för ett barns fortsatta utveckling och påverkas av föräldrarnas lyhördhet för barnets signaler. Mellan ungefär 7 månader och 2 års ålder blir barnet alltmer aktivt i sina val av vuxna. Barnet protesterar och gråter när föräldrarna lämnar det. Bowlby menar att denna reaktion är en signal till den vuxne att komma tillbaka till barnet. Anknytningsrelationen uppstår i samspel mellan barn och föräldrar. Den är på många sätt laddad och fylld av dramatik. Att som förälder få en del kroppsliga symtom, till exempel lite ont i magen eller något annat fysiskt obehag i samband med att barnet lämnas till någon annan är inte något unikt för Nina Björk. Precis som vid en förälskelse utsätter vi oss för risken att uppleva starka känslor när vi knyter an till våra barn. När barnet njuter, känns samma njutning i förälderns kropp och när barnet gråter och klamrar sig fast, upplever man som förälder samma förtvivlan i sin egen kropp. Det senare är ett bevis på att anknytningen har etablerats och fungerar- det livsavgörande band, som är en förutsättning för barnets psykiska födelse. Denna bindning sker inte bara mellan biologiska föräldrar och deras barn utan också mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn. När det gäller Nina Björks kolumn i DN har hennes feministiska kollegor alltså reagerat med såväl besvikelse som ilska. Björk beskylls för att själv ha blivit " livmodersfeminist ". Man kan inte låta bli att undra hur reaktionerna skulle ha blivit om en manlig kollega skrivit samma sak som Nina Björk. Hade detta varit lika förskräckligt? Och om mannen utgav sig för att vara feminist - skulle det han skrivit då ha betraktats som ett förräderi och ett svek mot feminismen?

Kanske är feminismens svek

mot barnen en av anledningarna till att förskolan ser ut som den gör. I en stadsdel i Göteborg planeras just nu en förskolegrupp där 15 av 19 barn är ettåringar. För flera av debattörerna i den debatt som Nina Björk startat, verkar barn vara ett abstrakt begrepp. Att på allvar debattera barnens situation är tydligen alltför hotfyllt och skuldtyngt. Varför inte i stället låtsas som om de inte finns? Som debatten förts i medierna de senaste veckorna vittnar den om ointresse för barns behov. För att en förskolevistelse skall bli bra, är det nödvändigt att ta hänsyn till barnets ålder och behov av att utveckla anknytning till ett fåtal vuxna bland personalen. Alla som har med små barn att göra vet att människor i deras omgivning inte är utbytbara. Det är av stor vikt att politiker är medvetna om hur betydelsefullt det är att förskolepersonalen får möjlighet att gå in i ett aktivt känslomässigt förhållande till de minsta barnen. Enligt vår mening är det därför oerhört viktigt med små barngrupper och hög personaltäthet så att varje barn känner sig individuellt omhändertaget.

Vi lever i ett samhälle

där olika försämringar och politiska förslag till nedskärningar när det gäller barn avlöser varandra. Det är paradoxalt att de för feminismen historiskt viktiga jämställdhetsfrågor som rör barnomsorg och föräldraskap nu avfärdas som "modersmytologi" och därmed förbjuds som debattämne. Genom att hellre kritisera begreppet "kvinna" riskerar feminismen att till slut förlora sin politiska kraft. Monica Danielsson Birgitta Borendal Jansson MONICA DANIELSSON BIRGITTA BORENDAL JANSSON Monica Danielsson är socionom. Birgitta Borendal Jansson är psykolog och psykoterapeut. De har haft sina barn på dagis på 70- och 80-talen då man hann se varje barns behov. I dag som mormödrar har de lite, lite ont i magen