Folkpartiet tänker gå till val på ännu högre bidrag till de barnfamiljer som låter någon annan ta hand om hushållsarbetet. Femtio procents subvention räcker tydligen inte för att åstadkomma "jämställdhet", numera definierad som att någon annan (kvinna) tar hand om de jordiska bestyren åt våra livspusslande medelklassfamiljer.
Ett annat bekymmer för jämställdhetsvännerna är att papporna tar ut för liten del av föräldraledigheten. Kvotering är det emellertid inte tal om. Här handlar det om morötter, inte om piskor. Enligt den gängse analysen beror den bristande jämställdheten på att män inte har råd att vara föräldralediga, eftersom de oftast har högre inkomster än kvinnor.
Ska de bli mer jämställda måste de få mer betalt. En förutsättning för jämställdhet är tydligen att män alltid får mer betalt än kvinnor, även för samma arbete. Och då ammar dom inte ens!

I dag är den högsta föräldrapenningen 910 kronor om dagen eller 27000 kronor i månaden. De som delar på föräldraledigheten får dessutom en jämställdhetsbonus, som folkpartiet vill fördubbla så att fler män har råd att vara hemma med sina barn.
Är 27000 i månaden plus jämställdhetsbonus (samt, för många, extra pengar från arbetsgivarna) för låg ersättning för att ta hand om sitt eget barn? Vi kan jämföra med en barnskötarlön, som ligger runt 20000. Vi kan jämföra med genomsnittspensionen, som ligger mellan 13000 och 14000.
Skillnaden jämfört med de barnlediga fäderna är att barnskötarna och pensionärerna ska klara sig på de pengarna hela året, hela livet.
Men visst är det synd om de stackare som tjänar så mycket att de knappt har råd att leva. Särskilt stort blir problemet naturligtvis för de fäder som har de allra högsta inkomsterna. Inte ett öga är torrt när vi tänker på hur många miljoner Carl-Henrik Svanberg och andra tolvtaggare i näringslivet skulle förlora på att ägna ett par månader åt att ta hand om sin egen avkomma.
Även det problemet kan emellertid komma att lösas. När det gäller de mest ömmande fallen är våra politiker inte knussliga. Förra året föreslog moderatkvinnorna att taket i föräldraförsäkringen helt skulle slopas. Jämställdhetsministern tyckte det var en bra idé. På en fråga om det rimliga i att tvinga skattebetalarna att punga ut med stora summor till föräldralediga höginkomsttagare svarade m-kvinnornas ordförande: "Vi lägger inte fokus på det utan vi lägger fokus på barnen." Inga uppoffringar (från andra) är för stora för att ge de högavlönades barn tillgång till sina dyrbara fäder.

Kanske borde vi införa samma princip för barnbidragen som för föräldrabidragen? Barn som har turen att födas i familjer med goda inkomster får fem gånger högre barnbidrag än fattiga barn. Det går att hitta goda argument för en sådan ordning.
Utgifterna för varje barn är säkert högre i en höginkomstfamilj, och risken finns att om de familjerna inte får högre barnbidrag kommer de att sluta föröka sig och beröva vårt framtida samhälle en mängd värdefulla gener. Dags för nästa pigga initiativ från någon alert politiker?
Allvarligt talat: om vi nu ska ha valfrihet, vilket de borgerliga partierna brukar hävda, vill jag kunna välja vad mina skattepengar ska användas till.
Handlar det om mer pengar till dem som tar hand om de minsta barnen?
Då vill jag ha höjda löner för barnskötare och förskollärare, inte höjda mutor för att förmå överbetalda fäder att med glorian på huvudet ägna ett par månader åt sina egna avkommor.
Handlar det om mer pengar till städning?
Då vill jag slippa bidra till vård av friska mäns och kvinnors hem och i stället satsa pengarna på städning av sjukhus och skolor. Enligt "Uppdrag granskning" hade den kvinna som städade kvinnokliniken vid universitetssjukhuset i Lund 26 sekunder (ja, SEKUNDER) på sig. Vid Danderyds sjukhus, där en nyopererad cancersjuk läkare slog larm om den bristfälliga städningen, var den utmätta städtiden för avdelningens toaletter 3 minuter.
Nog behöver det städas i Lort-Sverige. Frågan är var.

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt kvinnorörelsen, men alla ska veta att det inte var för det här som vi stod och drog stenciler i dragiga källarlokaler. Vi såg det som en självklarhet att kvinnokampens mål var att avskaffa hierarkierna, inte att cementera eller rent av öka existerande skillnader men göra dem mer "jämställda".
Som någon cynisk person har uttryckt det: "Den ökande ojämlikheten blir lättare att fördra om den fördelas lika mellan könen och kallas jämställdhet." Säger du jämställdhet osäkrar jag min revolver.

INGA-LISA SANGREGORIO
Inga-Lisa Sangregorio är kulturskribent och feminist. Hon har varit redaktör på Kvinnobulletinen och medlem i Grupp 8 på 70-talet.