Det är bra att justitiekanslern Göran Lambertz argumenterar för resning i målet mot läkarna som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa, anser författaren Per Lindeberg. Trots att det bara återstår nio månader till preskription är DNA-spåren efter två möjliga mördare fortfarande outredda. "Rättssamhället har ett ansvar inte bara mot läkarna utan också mot Catrine da Costa och hennes anhöriga", skriver han.
Så snart läkarna inledde sin skadeståndsprocess mot staten, avbröts Västerortspolisens försök att spåra den person som styckat och kanske också mördat Catrine da Costa.
Enda möjligheten att knyta ihop brottsoffret med förövaren är den tekniska bevisningen. Hanteringen av det bevismaterialet visar inte bara bristande professionalism. Det har också blivit allt tydligare att bevismaterialet pekar mot en ännu inte identifierad person, som mycket väl kan finnas i den ursprungliga utredningen. Men polis och åklagare vill inte riskera att försvaga statens positioner i skadeståndsmålet.
I praktiken utgörs det tekniska bevismaterialet av sex svarta plastsäckar och en blå frottéhandduk, som låg intill säckarna. För att slippa ett arbetsmiljöproblem spolade polisen omgående säckarna rena. Viktiga ledtrådar försvann i avloppet.
När polisen sedan misslyckats med att identifiera de suddiga fingeravtryck, som med 1980-talets analysmetoder upptäcktes på säckarna, tvättades dessa med lösningsmedel, så att deras ordningsföljd på den ursprungliga rullen kunde fastställas.
Polis och åklagare vägrade senare att på nytt undersöka säckarna med de avancerade fingeravtrycksmetoder som i USA visat sig kunna få fram 40 år gamla avtryck på medfaret plastmaterial. Ändå lyckades läkarna genom sitt tidigare ombud få en sådan utredning till stånd. De fragmentariska avtryck som numera återstår efter polisens hantering av säckarna kan visserligen inte användas för en säker identifiering. Däremot har det konstaterats att avtrycken inte kommer från någon av läkarna.
Den blå frottéhandduken undersöktes under 1980-talet vid Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, och vid ett brittiskt laboratorium utan att man lyckades få fram några väsentliga fynd. Efter att ha återbördats till Stockholmspolisens tekniska rotel, försvann handduken i samband med en storstädning i arkivet. Flera år senare upptäckte två journalistelever att ett tiotal hårstrån från handduken förvarades i SKL:s arkiv. Nyheten att viktiga spår legat obearbetade under femton år tvingade polisen att agera. Rudbecklaboratoriet i Uppsala kunde fastställa att Catrines hårstrå funnits på handduken tillsammans med hårstrån från minst fem okända personer. Läkarna tvingades själva begära att få bli undersökta. Deras DNA fanns inte på handduken.
Hittills har Västerortspolisen nöjt sig med att ta fram DNA från enbart ett fåtal av männen i utredningen. Förvånansvärt nog finns de två mest intressanta männen inte med i urvalet.
Den förste är en slaktare som tidigare dödat och styckat en kvinna, dumpat hennes kroppsdelar i plastsäckar i en container och avskilt huvudet på ett sätt som påminner om styckningen av Catrine. Efter att ha avvikit från ett mentalsjukhus knivmördade mannen senare två äldre personer, innan han på nytt internerades. Vid tidpunkten för Catrines försvinnande vistades slaktaren av och till i Stockholms innerstad. Mannens DNA finns i dag på Huddinge sjukhus.
Trots att styckningen av Catrines kropp skett som vid djurslakt och att mannen ljög för polisen om sitt alibi och om kontakter med prostituerade på Malmskillnadsgatan utreddes detta spår aldrig ordentligt. "Men mannen är ju död", har kriminalchefen Magnus Sallroth förklarat. Skulle slaktarens DNA finnas på handduken, kan man ju inte förhöra honom. Hans hårstrå kan ju finnas där utan att han har något med Catrines död att göra, lyder polisens argument.
Invändningen är egendomlig. Flera av de män vilkas DNA polisen tidigare skickat till Rudbecklaboratoriet var också döda. Men samtalet med Sallroth ägde rum efter det att läkarnas skadeståndsprocess inletts.
Den andre mannen är ännu mer intressant. Han stod med förnamn i Catrines telefonbok. Han var kriminellt belastad, prostitutionskund och bodde i en barack nära den plats där två av liksäckarna påträffades. Först efter ett halvår lyckades polisen förhöra mannen. Han försäkrade att han aldrig haft sex med Catrine. Vid den här tidpunkten hade den 30-årige rättsläkaren redan gripits och beskrivits som våldsbenägen prostitutionskund i medierna. Mannen från baracken intill fyndplatsen utreddes aldrig vidare. I dag borde mannen självklart ingå i DNA-utredningen.
Det är bra att justitiekanslern Göran Lambertz nu ifrågasätter domstolarnas behandling av de två läkarnas sak och argumenterar för resning i målet på DN Debatt. Men detta är inte enbart en fråga om rättssäkerhet.
Rättssamhället har ett ansvar inte bara mot läkarna utan också mot Catrine da Costa och hennes anhöriga. Chefsåklagaren Peter Claesson borde självklart ge Västerortspolisen direktiv om en fortsatt DNA-utredning.
Ett minimikrav bör vara att de båda omnämnda männens DNA matchas mot hårstråna på handduken. Eventuella fynd av DNA i fingeravtrycken bör matchas mot hårstråna. Skulle man få en träff har den okände gärningsmannens DNA-profil till slut identifierats.
Men det är bråttom. Om nio månader preskriberas fallet. Till lättnad för Stockholmspolisen, som slipper påminnas om sina blamager. Men till skam för det svenska rättsväsendet som svek sin uppgift att respektera läkarnas rättssäkerhet och som lämnade brottsoffret åt sitt öde.
Per Lindeberg
Per Lindeberg är journalist och författare. Han är aktuell med den nya upplagan av ”Döden är en man”, en granskning av fallet Catrine Da Costa
