Välutbildade föräldrar ger höga gymnasiebetyg som sin tur leder till högskoleutbildningar som ger bra löner. Trots skolans uppgift att ge alla barn likvärdig utbildning lever de sociala skillnaderna i hög grad kvar. Det visar den granskning som jag gjort med hjälp av statistik från Statistiska Centralbyrån (SCB) och Högskoleverket.
Socialdemokratiska och borgerliga regeringar har misslyckats med att ge alla barn och ungdomar likvärdig utbildning oavsett bakgrund. Utbildningens klassklyftor består. Det tycks dock den nuvarande utbildningsministern Jan Björklund inte prioritera i all sin reformiver.
Betyg i skolan eller inte är en fråga som debatteras flitigt varje gång en regering genomför förändringar. Oavsett vilket läger man tillhör håller nog alla med om att betyg medför någon form av uppdelning av eleverna.
Mina beräkningar visar att den uppdelningen gäller även senare i livet. De med höga gymnasiebetyg har nämligen högre inkomster än de med låga gymnasiebetyg även när båda grupperna har minst en akademisk examen. Dessutom är det vanligare med höga betyg bland barn med högskoleutbildade föräldrar.
Enligt den svenska skollagen ska alla barn och ungdomar ha tillgång till en likvärdig utbildning oberoende av kön, geografisk hemvist, sociala och ekonomiska förhållanden. Barn från studieovana hemmiljöer som presterar bra i grundskolan kan sedan fullfölja en gymnasieutbildning med goda betyg. Det ger i sin tur möjlighet till en akademisk utbildning och ett yrke med goda karriärmöjligheter. På så vis bidrar utbildning till att utjämna skillnader mellan olika hemförhållanden. Det är en av utbildningens viktigaste uppgifter.
Men det fungerar uppenbarligen inte. Föräldrarnas utbildningsbakgrund har och har alltid haft betydelse för barnens utbildningsval i såväl gymnasiet som högskolan. Exempelvis visar SCB:s uppföljning av elever födda år 1975 att cirka 25 procent av eleverna med förgymnasialt utbildade föräldrar avslutade ett naturvetenskapligt- eller samhällsvetenskapligt gymnasieprogram (NV/SP). Det kan jämföras med drygt 70 procent av eleverna med föräldrar med lång eftergymnasial utbildning.
Högskoleverket visar också att andelen som börjar högskolan ökar med föräldrarnas utbildningsnivå. För gruppen med forskarutbildade föräldrar var det 83 procent i årskullen födda 1984 som hade börjat studera i högskolan till och med 25 års ålder. Antalet minskar stegvis med fallande utbildningsnivå bland föräldrarna, till 21 procent för personer med förgymnasialt utbildade föräldrar. Föräldrarnas utbildningsnivå har även stor betydelse för inriktningen på studierna.
Men föräldrarnas utbildningsbakgrund verkar också ha betydelse för barnens betyg. En studie av drygt 30 000 examinerade akademiker visar att av tiondelen med högst gymnasiebetyg har 62 procent en högskoleutbildad mamma och 58 procent en högskoleutbildad pappa. I tiondelen med lägst betyg är motsvarande siffror 35 respektive 31 procent.
Samtidigt minskar inkomsterna kontinuerligt från den högsta betygsgruppen till den lägsta. Tiondelen med de högsta betygen har i genomsnitt 90 000 kronor mer i årsinkomster än tiondelen med de lägsta betygen. Om dessa skillnader består under hela yrkeskarriären kommer livsinkomsterna skilja sig åt markant mellan akademiker med höga gymnasiebetyg och låga gymnasiebetyg.
Det verkar således som att högskoleutbildade föräldrar hjälper fram sina barn till höga betyg som i sin tur gör att barnen kan välja utbildningar som ger god ekonomisk avkastning. Gymnasiebetygen avgör utbildningsvalen i högskolan och inkomstmöjligheterna därefter. Den kunskapen har personer med stark familjebakgrund, men inte personer med svagt stöd hemifrån.
När det finns många utbildningsvägar och viktiga utbildningsbeslut fattas i tidig skolålder är risken stor att barn med svag familjebakgrund halkar efter redan från början. Ett felaktigt val i grundskolan kan göra det svårare att fullfölja gymnasieskolan med tillräckligt goda betyg för en bra högskoleutbildning. Därför är skolans utjämnande roll viktigare i dag än någonsin.
HÅKAN REGNÉR
Håkan Regnér är ekonom vid Sveriges akademikers centralorganisation, Saco, och doktor i nationalekonomi.
