Gårdagen var en mycket speciell minnesdag. På den mörka fredagen för ett år sedan drabbades Norge av en stor tragedi. I regeringskvarteren i Oslo omkom åtta personer i terrordådet. På Utøya mördades 69 i massakern. Många efterlevande skadades för livet. Traumat är fortfarande påtagligt, även ett år efteråt. Norges statsminister Jens Stoltenberg var landsfader för ett år sedan. Han axlar den rollen även i dag när historien fortfarande är ett öppet sår.

Annat är det med vår egen statsminister. För ett år sedan for Fredrik Reinfeldt (M) på semester i samband med terrorattackerna. Reinfeldt prioriterade badorten Antalya i Turkiet, blott två dagar efter attentaten mot Oslo och Utøya. När Norge drabbades av det största nationella traumat sedan andra världskriget nöjde sig Reinfeldt med att kondolera Stoltenberg via brev. Då lät inte kritiken vänta på sig. När ledarskapet behövdes som mest valde Reinfeldt att gå under radarn.

I går bestod regeringens representation i stället av statsråden Birgitta Ohlsson (FP) och Maria Larsson (KD) som befann sig vid minnesgudstjänsten hos Norska sjömanskyrkan i Stockholm. Det duger inte. Om Fredrik Reinfeldt saknade en officiell inbjudan till minnesceremonierna i Oslo och Utøya hade han åtminstone kunnat närvara sida vid sida med Ohlsson och Larsson på en ceremoni i Sverige. Detta är lika odugligt som när integrationsminister Erik Ullenhag (FP) skickades till Malmö som regeringsföreträdare efter dödsskjutningarna där, i stället för att statsministern själv reste dit.

Sedan förra året har Reinfeldt bara sett allt mer omotiverad ut. Tvära kast i statsministerns privatliv verkar ha bidragit till regeringens allmänna passivitet, men i sviterna efter 22 juli är det inget argument för en undangömd tillvaro.

När Reinfeldt i går hade möjligheten att ta på sig den ledartröja som byttes mot turkiska solkustens badsemester förra året, så väljer han åter att inte delta i någon av minneshögtiderna. Statsministern är som en frånvarande pappa efter skilsmässan. Den landsfader Reinfeldt vill vara och det ledarskap han vill företräda sträcker sig uppenbarligen inte längre än till den ekonomiska auktoriteten signerade finansminister Anders Borg och krishanterandet i eurokrisens spår. Emotionella kriser eller nationella trauman är sorgligt nog inte en del av Reinfeldts politiska verktygslåda. Statsminister Reinfeldts empatilöshet påminner om dåvarande statsminister Göran Perssons (S) fumlande efter tsunamikatastrofen 2004. När sorgen sökte ord 2004 blev Persson dem skyldig. Nu när sorgen åter sökte ord på årsdagen av terrorn är "landsfadern" Reinfeldt som bortblåst.

Även i år nöjer sig Sveriges statsminister med att framföra sina kondoleanser via ett brev. Och det är ett kort och ganska opersonligt sådant. En statsminister är alltid i tjänst. Det borde vara regeringschefens skyldighet att företräda nationen i tider av emotionell kris. Kriser som har en annan karaktär än till exempel eurokrisen. Under sitt almedalstal för några veckor sedan verkade Reinfeldt också frånvarande. Han kanske är regeringstrött. Men det är inga godtagbara ursäkter.

Efter tsunamikatastrofen 2004 trädde Kung Carl Gustaf fram som landsfader i ett tal under en minnesceremoni. Hans ord ur talet: "Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt". Dessvärre verkar Reinfeldt inte ha tagit till sig budskapet. Vårt grannland Norge blöder och minns, men Sveriges regeringschef är inte närvarande på minnesdagen för att företräda alla oss svenskar som på olika sätt drabbats och berörts av attentaten. Ingen ursäkt är god nog för att motivera den frånvaron. Det har sällan varit så genant att vara svensk som det var i går.

Annika Beijbom kandiderade till Europarlamentet 2009 och Riksdagen 2010 för Folkpartiet. Annika är även aktuellt som exekutiv redaktör för boken #prataomdet (Kalla Kulor förlag 2012)