Om mindre än en vecka inleds världens viktigaste möte i Köpenhamn. Där har världens ledare chansen att rädda världen, bokstavligt talat.
Det handlar om allt från världsekonomins framtid och den globala säkerheten till ekosystemens fortlevnad och framtida tillgång till färskvatten och mat för flera miljarder människor. Ett klimat som förändras ohejdat är det största hotet vi hittills känt till mot mänskligheten.
Min största rädsla inför klimatmötet i Köpenhamn är att det går åt helvete - och att världens ledare försöker framställa det som att det gick bra.
Att de vill invagga oss i falsk trygghet att de har läget under kontroll när det är precis tvärtom.
Tyvärr verkar det vara just den taktiken som Fredrik Reinfeldt nu bestämt sig för. Han spelar ner förväntningarna inför mötet och hoppas därmed kunna komma ur det hela med hedern i behåll.
Alla som har förhandlat vet att det fungerar dåligt att ge upp i förväg.
Den som går in i förhandlingen med attityden "det kommer ändå att gå åt skogen" lyckas sämre än den som intalar sig att ett bra resultat är möjligt. Att dessutom berätta i förväg för andra att man tror att det ska gå åt skogen gör förstås läget ännu svårare.

Ändå är det precis vad Fredrik Reinfeldt gör just nu. Efter sitt möte med Barack Obama konstaterade Reinfeldt att det inte kommer att bli något juridiskt bindande avtal i Köpenhamn. I går var det liknande tongångar när han besökte Kinas ledning. Det är svårt att inte börja undra varför.
Det är ingen tvekan om att läget inför Köpenhamn är svårt. Mycket svårt. Samtidigt är det oändligt mycket bättre än vid de förra förhandlingarna i Kyoto där dagens gällande klimatavtal förhandlades fram.
Nu finns betydligt högre ambitioner från fler länder som Japan och Australien, en mer positiv attityd från USA. Kina och Indien är konstruktiva och jobbar fram egna nationella handlingsplaner. G77, som samlar de fattigaste utvecklingsländerna, ligger på hårdare än någonsin för att få ett ansvarsfullt avtal. Det finns förslag uppe på bordet i många svåra frågor.

I en politisk förhandling uppstår också krafter som är svåra att förutse. För de som sitter och sliter sitt hår över texter under långa förhandlingsmöten och nattmanglingar växer till slut fram en stark drivkraft att hitta lösningar. Det är ingen som vill lämna en förhandling utan att ha nått ett resultat.
Här kunde rollen för EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt vara att underblåsa den kraft som kan driva förhandlingen framåt i stället för att bromsa den. Han skulle kunna höja tonläget och argumentera för varför ett starkt avtal är nödvändigt och visa sig själv beredd att göra allt som står i hans makt att få till stånd ett sådant.
Han kunde välja att uttrycka respekt för att Indien och Kina fortfarande är i en annan utvecklingsfas och förståelse för att de inte kan underställas samma krav som EU eller USA. Då skulle han bidra till att överbrygga den förtroendeklyfta som just nu växer mellan de rika och fattiga länderna.
Han kunde stå upp för det faktum att det är vi i de rika länderna som ska bekosta insatser för att rädda klimatet. Genom att exempelvis ställa sig bakom planerna på att lägga en avgift på internationellt flyg- och sjöfart skulle vi kunna få en finansieringsform för den stora tekniköverföring som krävs.

Ett bindande avtal som de flesta av jordens länder ställer sig bakom är trots allt bättre än ett villkorslöst papper fyllt med vackra ord. De länder som nu inte är beredda att ställa sig bakom ett bindande avtal kan komma att ansluta sig senare när de ser fördelarna - eller pressen från omvärlden blir tillräckligt stark.
Det har uppenbarligen inte varit en framgångsrik klimatdiplomatisk strategi att undfallande följa USA:s motsträviga väg till Köpenhamn. Ett alternativ till att ge efter för USA är att korta åtagandeperioden eller lägga in en kontrollstation om några år när USA kan hoppa på.

Jag skulle vilja se Reinfeldt ta de fattiga ländernas perspektiv, höra honom prata om Maldiverna som riskerar att dränkas i stigande havsvattennivåer. Jag skulle vilja att han vågade uttrycka förhoppningar och förväntningar inför Köpenhamn.
Visst, han skulle riskera att komma ur mötet med ett resultat som var sämre än de förväntningar han uttryckt. Han kanske skulle behöva uttrycka besvikelse.
Han kanske inte blir hjälte. Men troligen har han nått ett bättre resultat för klimatet än om han ger upp redan i förväg.


MARIA WETTERSTRAND