Fredrik Reinfeldt, jag har en fråga till dig. Jag sitter här med sjutton dokument från Eurostat, EU:s officiella statistikorgan, och undrar vad som har hänt.
De här dokumenten handlar om fattigdom. Om risken för att hamna i fattigdom i Europa i dag. Jag tog fram dem för att jämföra krisens konsekvenser i Sydeuropa med ett stabilt land där tillväxten ökar. Ett rikt land som det går bra för. Det vill säga, ett land som Sverige. Men det är något som inte stämmer.
Jag granskar siffrorna om igen: har jag råkat titta på Spanien? Nej, det står Sverige. Där jag trodde jag skulle se ett land som mådde bra, såg jag ett land där risken för att hamna i fattigdom hade ökat i alla sjutton kategorier under de senaste fem åren.

Under din tid vid makten, Fredrik Reinfeldt, har andelen svenskar som riskerar att hamna i fattigdom ökat från 9,5 till 12 procent i hela befolkningen. Antalet lågutbildade som riskerar fattigdom har fördubblats. Andelen pensionärer som riskerar fattigdom har ökat från 10 till 15,5 procent. Bland utomeuropeiska invandrare är risken 45 procent. Grupp efter grupp är mer utsatt. Är man ung, pensionär, invandrare, lågutbildad, glesbygdsbo, småstadsbo, ensamstående förälder, familj med fler än tre barn, deltidsanställd eller arbetslös - då är risken större i dag än för fem år sedan att man ramlar över gränsen. Kanske kommer du att svara: dessa människor arbetar inte - vi står för en politik där det ska löna sig att arbeta. Men det stämmer inte. Även för gruppen anställda har risken för att hamna i fattigdom ökat under din tid vid makten.

Fattigdom låter hårt, överdrivet. "Fattigdom förknippar jag med Afrika", som en moderat riksdagsledamot sa i fjol då hon konfronterades med verkligheten för drogberoende. Nu finns det en anledning till att EU har valt att tala om relativ fattigdom och inte om antalet dollar om dagen. Det beror på att i rika länder är man de facto fattig om man inte har en inkomst som gör att man kan upprätthålla en normal levnadsstandard. Det handlar inte om resor till Thailand. Det handlar om tydliga skillnader i hälsa och livslängd. Det handlar om att ens barn börjar hålla tyst om nageltrång därför att de vet att man inte har råd med nya skor. Om att inte kunna göra slut med en partner som man är utled på därför att ekonomin inte tillåter det. Det handlar om att plötsligt känna sig otillräcklig. Att titta sig i spegeln och känna sig ful. Att se sitt hem och upptäcka att det ser för jävligt ut. Och att samtidigt se hur de övre klasserna drar ifrån och hela tiden sätter ribban högre för vad som är en acceptabel standard - på boende, utseende, livsstil. Om att ordet "white trash" plötsligt blir på modet, för att beteckna dem som inte hänger med. Engelskan gör det lättare att dölja ett plågsamt tidstecken: att det har uppstått ett behov av att kalla andra människor för skräp.
Det finns ett ord som beskriver just den här relativa fattigdomen på pricken. Nämligen utanförskap. Det var ni i alliansen som myntade det. Ert mål att "stoppa utanförskapet" bidrog till att ni kom till makten. Fem år senare har utanförskapet ökat i alla kategorier. Det finns inga yttre orsaker till det här. Ingen eurokris som i södra Europa, ingen skuldkris som i USA. Ingen naturkatastrof, inte krig eller resursbrist. Tvärtom - Sverige är rikare än någonsin. Vi har mer resurser än någonsin. Men för en allt större grupp svenskar spelar det här ingen roll. De lever under permanent kris, oavsett konjunkturen.

Det finns ingenting som tyder på att ökade samhällsklyftor är bra för samhället. Däremot finns omfattande forskning som visar på motsatsen. Läs bara Wilkinson och Pickett (2010), eller The Marmot Review, beställd av brittiska regeringen (Sir Michael Marmot, 2010.) Dessa studier visar att klyftor i samhället skapar otrygghet, brottslighet, hälsoproblem och ökade samhälleliga kostnader. Denna fattigdom är skadlig och i Sverige - helt onödig.
Så därför undrar jag, Fredrik Reinfeldt: Vad är det som har hänt? Är det ett misstag, något som har gått fel? Eller är det så här du vill att Sverige ska se ut?

Kajsa Ekis Ekman är journalist och författare

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

SLUTREPLIK 120213:

"Ökade klyftor bekymrar inte M"

I mitt brev till Fredrik Reinfeldt tar jag upp något som oroar mig. Att risken för att hamna i fattigdom har ökat i Sverige, trots att landet är rikare än någonsin.

En regering värd namnet borde rimligen också bli oroad över detta. Men istället svarar moderaten Anna Kinberg Batra att jag "sprider pessimism."

Jag får känslan av att befinna mig på ett cocktailparty och bli tillsagd att tala om något trevligt.

Faktum är att Kinberg Batra inte berör de ökade klyftorna med ett ord i sitt svar. Istället talar hon om arbetslinjen. Det verkar inte spela någon roll vilket ämne man tar upp - svaret från den borgerliga alliansen blir alltid detsamma: "arbetslinjen, arbetslinjen!"

Jag börjar tro att detta ständiga upprepande av ordet arbetslinjen är någon typ av hypnos, skapad för att dölja det faktum att arbetslösheten ökat under Reinfeldts tid vid makten.

Kinberg Batra skriver att 194 000 fler personer är sysselsatta än 2006. Ja, vad ska det bevisa? Vi har ju blivit 332 000 fler människor i Sverige under samma tid, så det skulle väl vara konstigt om inte några av dem också fick jobb. Vad som är intressant är att jämföra arbetslösheten i procent. Och den har ökat från 6.0 % till 6.9%. (SCB)

Visst är Sverige fortfarande ett relativt jämlikt land, men det är knappast alliansens förtjänst. Under er ledning har arbetslösheten ökat. Utanförskapet har ökat. Och Sverige har blivit det OECD-land där klyftorna ökar snabbast. (OECD, december 2011)

Av Kinberg Batras svar att döma är ni inte nämnvärt bekymrade.

Kajsa Ekis Ekman