För drygt en vecka sedan lade finansdepartementet fram ett förslag om att sänka arbetsgivaravgifterna för tjänsteföretag som har färre än 250 anställda. Det innebär exempelvis att det kosmodemoniska hamburgarbolaget McDonalds får sänkt arbetsgivaravgift, medan konkurrenter som den svenska uppstickaren Max får fortsätta betala den högre arbetsgivaravgiften. Det kan tyckas lite komiskt. Och låter en gärna återfalla till gamla hederliga vänsterdemagogi: En regering som skickar allt flera svenska soldater för att assistera Imperiet i deras krigföring ser också självfallet till att gynna deras bolag på de inhemska lappsorkarnas bekostnad.

Men i samma veva som finansen lade fram förslaget kunde vi höra statsministern Fredrik Reinfeldt prata i regimkanalens nyhetsprogram om att förslaget skulle ses över. Alla tolkade statsministerns utspel som att regeringen inte längre stod bakom sitt förslag. Stor förvirring således. Finansen gör en sak, statsministern säger något annat. Därefter tystnad. Det finns fler exempel: regeringen staplar förslag på varandra utan synbar konsekvens. Ta alliansens hårda linje för att avskaffa kårtvånget, alltså det obligatoriska medlemskap i sin ”fackförening” som alla studenter vid högskolor och universitet betalar. Samtidigt planerar alliansen att införa en obligatorisk arbetslöshetskassa.

Den motsägelsefulla politiken finner vi också i alliansens ingrepp i den fria förhandlingsrätten på arbetsmarknaden. De flesta har nog uppfattat borgerlig politik som positiv till att medborgarna tar ett större ansvar för sin egen välfärd och inte litar på att staten ska göra allt. Hur ofta har vi inte hört borgerliga lägga ut texten om marknaden och det civila samhället. Och om att medborgarna ska fostras till självständighet och initiativkraft. Den som sparar för framtiden ska uppmuntras, brukar det heta. Ändå tänker regeringen sopa undan de avtalsförsäkringar som löntagarna överenskommit med sina motparter. Försäkringar som ger medlemmarna lite extra skydd vid sjukdom. Alliansen snor helt sonika de pengar som de anställda avstått i löneutrymme i fria förhandlingar.

Men är det inte samtidigt tydligt att alliansen skaffat sig ett mantra som de hela tiden rabblar oavsett vad de sysslar med – att sätta Sverige i jobb? Vare sig det är handelsminister Ewa Björling som startar Svenska Rallyt eller regeringens beslut att tidigarelägga plattformsförlängningar i Skåne – så sker det med samma motivering – det bidrar till att bryta utanförskapet. Det entoniga hoandet kan också användas när siffror pekar i fel riktning: Ungdomsarbetslösheten har ökat och socialbidragstagarna har blivit fler. Dessutom ser vi ökad inflation och minskad produktivitet. Men det är ändå värt mödan eftersom alliansen kämpar mot utanförskapet... men är det trovärdigt?
Hur ska vi då förklara inkonsekvenserna? En enkel förklaring är att alliansen egentligen bara var eniga om en sak – att ta makten från (s). Eller så är det helt enkelt så att de ännu inte lärt sig hur en regering ska göra som vill styra riket. Men det finns också en mer konspiratorisk förklaring: alliansen för en mycket målmedveten politik för att knäcka fackföreningsrörelsen. Därmed är inte heller en obligatorisk a-kassa så märklig, eftersom det handlar om att göra facket obehövligt. På samma sätt kan vi förstå inskränkningar i framförhandlade avtal på arbetsmarknaden. Om facket i lag förbjuds förbättra sina medlemmars villkor så varför då vara med i facket?

Vi kan se fortsättningen. Genom att förbättra möjligheterna att klaga på ojämlika löner i domstol kan fackpamparna ersättas av jurister. Med ökad roll för den kontinentala traditionen med statliga regleringar av arbetsmarknaden blir facket mindre intressant. Och i spåret av Vaxholmskonflikten ser vi hur EG-rätten betyder allt mer – och den svenska modellen allt mindre. Det brukar sägas att politiker har två sätt att utöva makt. Antingen väljer de Alexander den Stores väg och säger en sak men gör något annat. Eller så gör de som Ceasar, tiger med vad de egentligen gör. Av beskrivningen ovan ser det ut som det är Alexanders väg som alliansen valt. Men kan det också finnas lite ceasariansk illist bakom politiken? Att knäcka facket? Men inte säga det öppet?

Men det är svårt att samtidigt förstå hur några som i övrigt beter sig så konstigt skulle vara så djävulusiska på strategi. Det mest troliga är att det här är en regering som varken är Alexandersk eller Ceasarianska – den är bara klantig.

Stig-Björn Ljunggren
statsvetare och politisk debattör.

Stig-Björn är medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och är aktuell med tredje upplagan av boken ”Ideologier”. Annars snickrar han gärna på fritidshuset i Blekinge, lagar långkok och planerar en gulasch till måndag.