Den kris som eurozonen nu genomlever gör en närmare integration mellan euroländerna nödvändig. Jag tycker det är en olycklig utveckling. Fler beslut flyttar längre bort från medborgarna och utrymmet för varje lands väljare att påverka sitt lands framtid minskar, men har man bestämt sig för att gå med i en valutaunion blir detta ofrånkomligt. Erfarenheten av de första 13 åren bekräftar att en gemensam riksbank och gemensam ränta inte fungerar med det undermåliga regelverk som finns i dag.

Trots ett decennium av intensivt förberedelsearbete innan euron sjösattes är systemet helt enkelt ofärdigt. Miljoner människor betalar nu priset med arbetslöshet och fattigdom. Europas röst i världen är försvagad och vår ställning som förebild för nya demokratier i Nordafrika och Asien är borta. Men de som drev fram detta äventyr tycks trots det ha sitt anseende i behåll.

Många länder begick svåra misstag och det har bidragit till dagens kris för euron. Huvudförklaringen är dock en annan: systemets inbyggda fundamentala brister.

Det gäller två olika mekanismer. Den ena gäller det självklara, att när alla ska ha samma ränta blir den för hög för vissa och för låg för andra. Där den blir för låg frestas man att låna för mycket till köp av fastigheter och en fastighetsbubbla blir lätt följden. Eftersom man inte kan bromsa genom att höja räntan när problemen visar sig går inte lavinen att stoppa och en krasch blir lätt ofrånkomlig. Det är vad som hände i Spanien och Irland. Många klandrar bankdirektörer och politiker för detta, men det tycker jag är orättvist.

Den andra mekanismen gäller hur man skall hantera 17 olika budgetar i ett område med en enda riksbank. Det visade sig att det inte gick. De bromsmekanismer som normalt griper in när vanstyret går för långt, svårigheter att låna och höjda räntor, sattes ur spel när alla skulle få låna lika billigt och lika säkert som Tyskland. Därför sitter nu Grekland och Italien i ett skuldklister som de knappast klarar att ta sig ur. Och tyska och franska banker kan inte lita på att de får tillbaka sina jättelika lån.

För mig är saken klar: De som tillsammans först utarbetat regelverket, som sedan valt att delta, och som dessutom under mer än tio år gemensamt vanskött systemet, de måste också ta ett gemensamt ansvar för att bringa reda i oredan. Det är deras ansvar, det är inte vårt.

Men det berör också oss. Det är viktigt också för oss att våra grannar kan återfå hälsa och tillväxt. Och det är viktigt för våra banker som är verksamma i flera länder att det europeiska banksystemet klarar sig.

Därför tycker jag inte att vi skall göra som Storbritanniens borgerliga regering, som försökte lägga veto mot euroländernas planer på närmare samarbete. Sverige ska inte lägga hinder i vägen för dem. Men vi ska noga bevaka svenska folkets intressen att inte dras in ogenomtänkta system som kan kosta dyrt, så som Spaniens och Greklands regeringar gjorde alltför lättvindigt. Vad det innebär i praktiken är svårt att veta i detta skede. Dramatiken kommer att visa sig i detaljerna, och dem har vi inte sett ännu. Därför är det klokt att avvakta.

Min grundsyn är att vi inte under några omständigheter ska dras med i deras självförvållade kris. Vi bör hålla avstånd men vi ska inte utesluta en konstruktiv attityd. Det kan gälla viktiga frågor om banktillsyn och hantering av banker som gått under. Men jag kan inte i dag se några skäl alls för oss att gå med i något gemensamt eurosystem för att garantera insättarnas pengar. Likaså deras viktiga men egna uppgift att lösa ut krisande banker. Vår självklara rätt att stå utanför EMU måste respekteras och bekräftas.

Detta är vad jag tycker. Men den enda viktiga frågan är: vilken är regeringens linje i denna svåra stund? Statsministern uttrycker en försiktigt avvaktande uppfattning. Men det statsråd som i regeringen har ansvaret för europapolitiken offentliggör en helt annan linje, dessutom ibland tillsammans med vice statsministern. Detta är europapolitikens viktigaste fråga. Europaministern uttrycker offentligt en annan uppfattning än regeringschefen på sitt eget ansvarsområde. När frågor hänskjuts till hela folkets avgörande i folkomröstning är detta inget konstigt, så var det 1980, 1994 och 2003. Men i varje normal regering som har att hantera beslutsfrågor är detta en omöjlighet. En fackminister som uttalar sig på sitt eget ansvarsområde gör det inte som privatperson eller som partiföreträdare utan som auktoritativ företrädare för hela regeringen.

En regering fattar kollektiva beslut. Statsråden får välja om de vill acceptera besluten eller lämna, som Erik Åsbrink och Olof Johansson gjorde. Men att vara både opposition och regeringstalesman i en och samma fråga går inte. Eller hur, statsministern?

Leif Pagrotsky

Leif Pagrotsky är socialdemokratisk politiker och ekonom. Han innehade flera ministerposter i Göran Perssons regering 1996-2006.