I dagarna pågår den årliga Almedalsveckan i Visby. Det är en politisk festival som saknar motstycke i Sverige. Riksdagsmännen, företagslobbyisterna, journalisterna och intresseorganisationerna, alla är de där för att påverka den politiska dagordningen. Men i denna opinionsbildningens högtid deltar även flera offentliga myndigheter och statliga bolag. Sammanlagt finns åtminstone ett trettiotal på plats i Almedalen för att arrangera bjudluncher och paneldebatter. 

Svenska spel anordnar till exempel seminariet ”Vem tar hem spelet?”. Apoteket står  bakom evenemanget ”Första dagen på nya apoteksmarknaden: från Goliat till David – hur långt kan vi gå?” och undrar om det går att ”fälla en jätte”. Samma dag håller det statliga energibolaget Vattenfall ett tredje seminarium och ställer där frågan ”Smartare elanvändning – vilket ansvar har politiken?”. Sådär håller det på. 
Det är rimligt att fråga varför. Vad har alla dessa myndigheter och gemensamt ägda bolag på Gotland att göra? I deras uppdrag ingår naturligtvis att kommunicera med medborgarna och upplysa allmänheten om vad de gör. Men de ska inte uppföra sig som intresseorganisationer med en egen agenda. De ska inte mitt under politikens eget Hultsfred kräva ökat inflytande eller försöka berättiga den egna existensen.


Myndigheters och statliga bolags opinionsbildning har fram tills nyligen varit en hett omdebatterad fråga. I valrörelsen 2006 kritiserade borgerligheten skarpt att generaldirektörer och statliga chefer alltmer hade börjat uppföra sig som ledarskribenter. Målet för kritiken var tydligt: sätt stopp för skattefinansierad statlig opinionsbildning. Moderaternas Henrik von Sydow och Folkpartiets Tobias Krantz, numera rättspolitisk talesman respektive utbildnings- och högskoleminister, skrev tillsammans i Svenska Dagbladet (22/6, 2006) att ”myndighetschefer ska ägna sig åt myndighetsutövning, inte politisk opinionsbildning”.

Strax efter valet tillsattes en utredning som skulle granska myndigheternas opinionsbildning. Men sedan dess har det varit märkligt tyst. Vi har tittat närmare på de nya avtalen mellan staten och Systembolaget, Svenska spel och Skatteverket, som tidigare gjort sig känt som en av de mest påtagliga statliga opinionsbildarna. Slutsatsen: regeringen har inte satt stopp för statlig opinionsbildning trots att det är just genom dessa avtal som regeringen kan påverka bolagens och myndigheternas verksamhet. Regeringen har snarast gått i motsatt riktning och startat en egen statlig tankesmedja, Globaliseringsrådet, vars slutrapport presenteras i Almedalen på onsdag.

Men det är principiellt och demokratiskt fel att myndigheter, offentliga bolag och tankesmedjor med hjälp av skattepengar propagerar för en viss politisk linje. Detta gäller särskilt i politiskt kontroversiella frågor som står under övervägande, som monopolens bevarande eller arbetsrätten i Globaliseringsrådets fall.  
Myndighetschefer som ska verkställa de beslut som riksdag och regering fattar ägnar istället mycket tid och resurser åt att skriva debattartiklar, göra reklamkampanjer och ordna cocktailpartyn i Almedalen. Det skadar och snedvrider den fria samhällsdebatten. Politiska partier och från staten oberoende röster ska sköta opinionsbildningen, inte generaldirektörer och statliga chefer. Risken är stor att förtroendet för myndigheterna och de offentliga bolagen bryts om de framstår som lobbyister snarare än opartiska och opolitiska förvaltningsorgan.

Men ytterst är detta inte de opinionsbildande myndigheternas fel. De gör bara vad deras avtal och regleringsbrev tillåter dem att göra. Skulden ligger hos den borgerliga regeringen. Den har tystnat i sin kritik mot statlig opinionsbildning, alternativt övergått i ett gillande där budskapen har en borgerlig ideologisk slagsida. Den uppfattningen stärks av vad Stefan Attefall, kristdemokratisk ordförande i finansutskottet, sa till tidningen Resumé strax efter valet (28/9, 2006): ”Om statliga organ ska propagera för sin egen existens ska det i så fall ske på ett tydligt regeringsuppdrag”.
Statlig opinionsbildning är ett alltför allvarligt demokratiskt problem för att bara kritiseras när borgerligheten är i opposition. Till detta fenomen ska regeringen alltid vara i opposition. Det kan inte låta annorlunda beroende på om står innanför eller utanför kanslihusvärmen. Alliansen måste nu bevisa att den hårdföra kritiken i valrörelsen 2006 inte bara var tomma ord. Se på allvar över avtalen och regleringsbreven och sätt tydliga gränser för vad de statliga verksamheterna får och inte får göra. Låt det här bli det sista året myndigheter och statliga bolag använder våra skattepengar till att bjuda på luncher och bilda opinion i Almedalen.

Hannes Kataja och Philip Lerulf är frilansskribenter och arbetar på Timbro med en granskning av statlig opinionsbildning på EU-nivå.