Under hösten har lagstiftningen kring våldtäkter debatterats på bred front. I framför allt Expressen och SvD har ett betydande antal aktiva jurister, forskare och politiker deltagit. Många känslor har rörts upp.
Miljöpartiet initierade diskussionen. Vi har som första parti under hösten satt ned foten med kravet om att införa samtycke i våldtäktslagen. Vår slutsats är att det nu är rätt tillfälle att genomföra en mer genomgripande förändring av den svenska lagstiftningen. I förra veckan lämnade vi därför in en partimotion till riksdagen med den inriktningen. Men var står de övriga riksdagspartierna?
Justitieminister Beatrice Ask svarar i måndagens SvD delvis på frågan genom att säga att hon vill utreda frågan om samtycke. Det känns som ett försök att vinna tid genom att skjuta på frågan. Ask visar samtidigt upp en märklig oro för de åtalade och anklagade männen.
Ökad rättssäkerhet för kvinnor innebär inte att männens rättssäkerhet automatiskt minskar. Det finns ingen som har kunnat peka på en sådan koppling. Bevisning i våldtäktsfall är svårt och kommer att vara fortsatt svårt även med en förändrad lagstiftning. Förändringens innebörd är en helt annan.

Debatten har tyvärr en tendens att handla om de olika juridiska begreppen snarare än de grundläggande problemen med dagens lagstiftning. Om man, som Beatrice Ask, fastnar i att enbart diskutera termerna ”hjälplöst tillstånd” eller ”samtycke” hamnar man fel.
Våldtäktslagen är i dag konstruerad för att hantera en överfallssituation. Detta trots att vi vet att sju av tio våldtäkter begås av en man som är känd för kvinnan. Det innebär också att man underförstått ser fysiskt våld som en självklar del av brottet. Många kvinnor blir i själva verket skräckslagna och paralyserade vid övergreppet snarare än våldsamma och högljudda.
Därför vill mp flytta fokus för att modernisera lagstiftningen så att den återspeglar den verkliga situationen i samband med våldtäkter. Det är också det som gör att kravet på samtycke är nödvändigt för att täppa till luckorna i dagens våldtäktslagstiftning. Varje år polisanmäls flera tusen våldtäkter (över 4 000 år 2006), men endast ca 200 fall kommer fram till en domstol. Med en ny lag kommer fler våldtäktsfall att nå fram till domstolarna för ett avgörande.

Mannens sexuella erfarenheter och antal sexpartners blir aldrig föremål för rättens övervägande, trots att det faktiskt är hans sexuella beteende som kan vara kriminellt. Detta i kontrast till ett ofta närgånget intresse kring kvinnans sexuella erfarenheter, klädval och alkoholvanor. Det här konstaterar bland annat Katarina Wennstam i sin bok ”Flickan och skulden”.
En ny lag kan bidra med en förändring av förhållandet i rättssalarna så att intresset också riktas mot männen om hur de försäkrat sig om kvinnans samtycke. Fler frågor kommer att ställas till männen.
En förändrad lagstiftning behöver också kompletteras med ökat stöd till misshandlade och våldtagna kvinnor för att dokumentera och följa upp anmälningar. Förundersökningarna behöver bli bättre och både sjukvårdens och polisens arbete behöver bli mer professionaliserat.

Frågan handlar även om lagstiftarens ansvar att agera normgivare i samhället. En ändring krävs för att skicka signalen till männen, samhället och rättsväsendet att det vilar ett ansvar på båda parter i en sexualakt att inte utnyttja eller kränka, utan att försäkra sig om att samtycke föreligger.
Beatrice Ask skriver om samtyckesfrågan, att för henne är det alldeles självklart att ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Jag tror att de flesta håller med. Detta är redan en samhällsnorm. Varför tvekar hon om att ändra lagen?
Då kan den äntligen bidra till att förändra i stället för att konservera förlegade föreställningar. En intressant parallell är könsköpslagen som innan sin tillkomst var starkt kritiserad från flera håll. I dag ser vi att lagen har haft stor betydelse för att ändra beteendet och normerna i samhället. Att köpa sex är inte längre lika accepterat.

Politikerna – lagstiftarna – kan inte längre huka för behovet av en modernisering av lagen som skulle öka kvinnors rättssäkerhet och tydliggöra vad vi anser är rätt och fel när det gäller våldtäkter. Det är också viktigt att vi inte begraver hela våldtäktsdebatten i en ny långbänk.
Frågan är på flera sätt akut. Det är bakgrunden till att miljöpartiet nu går vidare genom att begära en särskild riksdagsdebatt om våldtäktslagstiftningen och kravet på samtycke.

PETER ERIKSSON
Peter Eriksson är språkrör för miljöpartiet.