För några år sedan
var jag anställd som reporter på veckotidningen
Arbetaren. Nu läser jag dess ledarartikel under rubriken "Slut upp bakom Hizbollah i dess kamp för ett fritt Libanon", och funderar över vad som håller på att hända. Hyllandet av Hizbollah, ett fundamentalt rasistiskt parti, har inte bara normaliserats inom vissa delar av vänstern. Det har upphöjts till en trosbekännelse. Alla som inte sluter upp bakom Hizbollah har ställt sig "på maktens sida" och är således "höger", predikar Andreas Malm i Arbetaren. Guds parti "bär hedern med sig genom resten av historien". Hedern! Något har hänt. För något år sedan, när en enda Hizbollah-flagga syntes i vimlet på en demonstration i Stockholm, reagerade de arrangerande
Palestinagrupperna med självklar bestörtning.
I dag ser vi en ny generation antiisraeliska demonstranter som villigt rättar in sig bland idolporträtten på Hassan Nasrallah, under ideologisk ledning av Andras Malm som 22 juli höll tal iförd Hizbollah-tröja. Två dagar senare, vid en mindre samling på Möllevångstorget i Malmö, vajade åter de gula Hizbollah-fanorna, jämte v:s röda och mp:s gröna.
Talkörerna på arabiska, som uppmanade till att "döda judarna" och avslutades "Nasrallah, vår älskade, bomba Tel Aviv, applåderades entusiastiskt även av vänsterpartiets fanbärare.
Hizbollah är i dag Irans ombud
i ett krig mot Israel. Målet är att utplåna den judiska staten från kartan, vilket Irans president allt oftare har understrukit. Nya iranska raketer skjuts allt längre in i Israel och kan snart börja ödelägga Tel Aviv. Situationen är alarmerande, vad man än tycker om Israels sätt att hantera den.
Men enligt Andreas Malm är varje iransk luftvärnsmissil som Hizbollah gömmer i de libanesiska skogarna "ett socialt framsteg". Avväpning av Hizbollah, eller regimens fall i Iran, vore "ett bakslag för de progressiva krafterna". Kompassens kortslutning är komplett.
Stödet till ett förintelsekrig mot Israel är för Arbetarens del en fulländad invertering av den linje som rådde under tidningens storhetstid. Arbetarens välkända tradition av antinazism gör det desto mer groteskt att dess spalter nu upplåts till flammande hyllningar till Hizbollah, där Andreas Malm struntar i att kännas vid den grovt rasistiska hetspropaganda som hans hjältar sprider via satellit.
Hizbollahs propagandakanal
Al-Manar har miljontals tittare, många i Europa. Sändningarna skryter över varje judisk israel som lemlästas av de iranska raketerna, medan arabiska offer förtigs. Pompösa hyllningar
till självmordsbombare, under fastemånaden teveserier om judar som ritualmördar barn för att baka bröd på deras blod. Förra året gästades Al-Manar av Sverigebaserade förintelseförnekaren Ahmed Rami som fick förtydliga att "vårt krig är mot judarna".
Hassan Nasrallah har många gånger klargjort samma sak. Guds parti kämpar inte bara mot staten Israel, utan mot alla judar på jordklotet: "Om de samlas i Israel slipper vi jaga dem över hela världen."
Det mesta tyder också på att Hizbollah var involverade i sprängningen av ett judiskt kulturcenter i Buenos Aires för tolv år sedan, världens största antisemitiska våldshandling sedan andra världskriget.
Hursomhelst är det inte det minsta
märkligt att svenska nazister velat demonstrera under de gula fanorna. De blev dock bortjagade.
Vänsteraktivister och nazister tycks alltså slåss om Hizbollahs gunst.
Om de senare förlorar är det inte på grund av ideologiskt avstånd där står de mycket nära utan genom vänsterns överlägsna nätverksbyggande.
Att solidarisera sig med Hizbollah är oacceptabelt. Den enkla åsikten uttryckte jag på min blogg. Reaktionerna blev enorma. Från vänsterhåll kom både varma tack och hot om våld. Mest utstuderad var Andreas Malm som i en osande tirad i Arbetaren deklarerar mig som "renegat", avfälling. Ett kristet begrepp för den själ som en gång döpts men ändå avvikit från den rätta tron.
Själv ser jag inga problem i att dagligen umgås med folk vars syn på vissa frågor är helt motsatt min. Men för Hizbollah-vänstern har hatet mot Israel blivit en världsåskådning som går före allt. Varje invändning tolkas som ett stöd till samtliga operationer som den israeliska armén någonsin utfört.
Förvisso finns i den vänsterradikala miljön en utbredd tvångstanke om att man i just Mellanösternfrågan måste ha en rak "linje". En uttänkt plan för framtiden, en väpnad rörelse att stödja till dess totala seger.
Så resonerar vänstern sällan om krigen i Sri Lanka eller Somalia. Där accepteras, sunt nog, avsaknaden av enkla lösningar. Varför skulle det vara omöjligt att kritisera övertramp som begås av Israels armé, och samtidigt stå fast vid den självklara insikten att Hizbollah är fiender
och inte vänner?
Det är ingalunda
"vänsterns sanna natur" som nu kommer upp i ljuset.
Mängder av aktivister är totalt främmande för Hizbollah-vänstern. Men andra lockas med genom den utbredda tron att det alltid är progressivt att stödja den part som ser ut att ha de minsta vapnen.
För vissa vänsteraktivister
är motiven snarast taktiska, grundade i de grövsta av stereotyper: Genom att posera med Hizbollah hoppas man kunna värva förortsborna till klasskampen. Några hundra palestinier på en demonstration kan av vissa vita vänsteraktivister tolkas som ett sällsynt kvitto på folklighet.
I själva verket alienerar denna vänster mängder av invandrare från Mellanöstern som skyr islamister som pesten. Allt medan
extremhögerrörelsen Hizbollah gottar sig över sina nyttiga idioter.
RASMUS FLEISCHER
