I veckan kom nyheten om att ännu en manlig förskollärare misstänks för sexuella övergrepp, denna gång i Jönköping. Min första tanke gick naturligtvis till barnen. Hur kan någon utsätta dem för något sådant?
Sen tänkte jag också på alla de män som funderar på att börja jobba inom förskolan, men som nu kanske tvekar. Själv har jag jobbat i 20 år som förskollärare och känner mig trygg i min roll. Men jag kan förstå om unga studenter tvekar inför att utsätta sig för föräldrarnas tankar och blickar.
Både barn och män vore dock förlorare om Jönköpingsfallet skulle avskräcka någon från att välja mitt yrke.

För barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder. Jag spelar till exempel mycket landhockey med barnen och tar med dem ut på pimplingsturer. Men jag gör också traditionellt kvinnliga sysslor, som att sy och väva med barnen och att diska. Därmed får barnen lära sig att även män kan göra de sysslorna.
Lustigt nog har föräldrarna mer fördomar än sina barn på det området. Vissa av dem kan reagera och fråga rakt ut "sitter du här och syr?" Barnen däremot tar det helt naturligt och ber mig om mer tråd.
Visst har man också fått höra en del gliringar från andra män genom åren. Förskollärare ses fortfarande som ett kvinnligt yrke, speciellt kanske här i Luleå, där många män jobbar på Järnverket och SSAB. "Ska du gå och vila med barnen nu", kan de säga ironiskt. Men jag brukar inte fästa så stor vikt vid det. "Ja, och sen ska vi spela hockey", kan jag säga.

Men sådana kommentarer har faktiskt blivit färre med åren. Och jag tror att de kommer att minska än mer. I dag är ju många pappor hemma med sina barn och ser vad det innebär att ta hand om dem. Och stat och kommun har också varit duktiga på att betona att papporna är viktiga för sina barn.
Trots att attityderna förändras tror jag att det bara blir mer och mer viktigt med män i förskolan. Många barn bor i dag bara med en förälder - och det är nästan alltid mamman. Jag kan märka att sådana barn ibland tyr sig extra mycket till mig.
På ett sätt tror jag faktiskt att jag som man därmed får mer uppskattning än andra förskollärare. Både barn och föräldrar säger ofta att det är så roligt att det finns en man på avdelningen. Det gör att man växer hela tiden.
De män som väljer bort förskollärarbanan enbart på grund av fördomar är det synd om, de missar ett fantastiskt yrke. Jobbet är väldigt fritt, till skillnad från i skolvärlden har vi till exempel inga scheman att följa. Medan min syster sitter instängd på ett bankkontor hela dagarna kan jag vara ute och åka skridskor med barnen och göra upp eld i skogen.

När det inträffar fall som i Jönköping ska medierna givetvis bevaka dem, det handlar ju om allvarliga brott. Men tidningar och radio kan hjälpa oss män i förskolan genom att ibland även lyfta fram positiva förebilder.
För när ett nytt fall nu uppdagats finns det föräldrar i Sverige som kommer att bli misstänksamma mot manliga förskollärare. Jag har förståelse för det, barnen är ju det käraste föräldrarna har. Själv kan jag inte göra något annat än att vara tydlig och noga visa hur jag arbetar. Men jag har aldrig känt att jag har behövt bevisa något mer än mina arbetskamrater. Det har ändå alltid varit så många barn och föräldrar som bett om att få komma till min avdelning.
Vissa förskolor har efter tidigare skandaler gått så långt att de stoppat manliga lärare från att byta blöjor och vila med barnen. Det sker naturligtvis med gott syfte, att fria personen och förskolan från misstankar. Men är man förskollärare ingår blöjor och vila. Skulle jag inte få utföra de arbetsuppgifterna hade jag nog verkligen funderat på om jobbet var något för mig.
Det kan vara farligt att ge efter för rädslan.

PER-HÅKAN TAAVO, 43, jobbar på förskolan Nyckelpigan i Luleå. På fritiden håller han i föräldrautbildningar och är ungdomsledare i innebandy och fotboll.