Quicks vårdare måste granskas

I den debatt som blossat upp med anledning av Thomas Quicks återtagna erkännanden har många människor uttryckt sin uppfattning i kommentarer och bloggar på nätet.
En vanlig ståndpunkt är att Thomas Quick är oskyldig till morden och bör få resning, men att han ändå är en farlig person som även fortsättningsvis ska hållas inlåst på mentalsjukhus. Den senare ståndpunkten delas, tyvärr, av hans tidigare advokat Claes Borgström.
Varför det finns en så grundmurad föreställning om Thomas Quicks farlighet är svår att förstå för den som faktiskt har träffat honom.
En del av förklaringen kan möjligen ligga i det en journalist sa, nämligen att hon är för ung för att minnas alla turerna i Quick-rättegångarna, hon minns bara Quick som någon man skrämde barnen med. Myten om Thomas Quick är naturligtvis skrämmande, men människan bakom myten lever inte alls upp till den skräckinjagande figuren som inpräntats i våra medvetanden.
Vanligtvis framhålls att Thomas Quick dömdes till rättspsykiatrisk vård för brott år 1970 och år 1991. Särskilt populärt är det att hänvisa till doktor Otto Brundins utlåtande från 1970 där det påstods att han gjort sig skyldig till ett "lustmordsförsök". Vad som inte brukar nämnas är att det påståendet avfärdades som grundlöst av socialstyrelsens rättsliga råd.

I diskussionen glöms det också ofta bort att Thomas Quick var utskriven under åren 1975-1991 utan att begå några nya brott. Det glöms även bort att Thomas Quick var på väg att bli utskriven från Säters sjukhus 1992. Han hade fått ett hyreskontrakt på en lägenhet i Hede-mora och påbörjat inflyttningen. Inte heller omnämns särskilt ofta det faktum att Thomas Quick fram till januari 1994 befann sig på en öppen avdelning med frigång. Således brukade han bland annat resa på helgpermissioner till Stockholm. Arrangemanget skedde i samråd mellan läkare och åklagare vid en tidpunkt då han redan hunnit erkänna inte mindre än sex pojkmord.
Således kan konstateras att Thomas Quick fram till 1994 inte ansågs mer farlig än att han kunde leva ute i samhället utan risk för sin omgivning.
Det var först när Thomas Quick från 1993 och framåt började medicineras med narkotikaklassade läkemedel i en sällan skådad omfattning som det började dyka upp påståenden om att han uppvisade psykos- och schizofreniliknande tillstånd med synhallucinationer och att han uppvisade en multipel personlighetsstörning där bland annat "Ellington", "Cliff" och "Nana" var några alter egon.
I journalanteckningarna finns nu ständigt återkommande upp-gifter om djupa ångestattacker, kramper, hejdlösa gråtattacker, utdragna ångestskrik under nätterna och självskadehandlingar.
För psykiatern Kjell Långbergs och psyko-logen Birgitta Ståhle, som ansvarade för terapibehandlingen, var Thomas Quicks beteende ett ovedersägligt bevis för att han fått kontakt med sin borttränga traumatiska minnen av mord och andra vedervärdigheter.
Han återgestaltade ju bara sina traumatiska minnen.
Samtidigt kan det konstateras att Thomas Quicks märkliga och för-virrade beteende motsvarade alla väl kända och dokumenterade symtom på biverkningar av ett omfattande bruk av bensodiazepiner.
Tyvärr, får man väl säga, synes resultaten av den forskningen ha gått terapeuterna på Säters rättspsykiatriska avdelning spårlöst förbi.

Det är skrämmande att ansvarig personal under åren 1993-2002 gavs utrymme att på detta sätt experimentera med droger och suggestiva terapimetoder, men det blir riktigt otäckt när man betänker att de stod bredvid och applåderade när en redan utsatt medmänniska krälade runt på golvet och skrek ut sin ångest och förtvivlan över handlingar han inte begått.
Rimligtvis ligger det i allas intresse att vården av svårt sjuka människor sker enligt beprövad vetenskap och med omsorg och ett gott omdöme.
För att försäkra oss om att så också är fallet måste socialstyrelsen tillsätta en oberoende granskning av förhållandena kring behandlingen av Thomas Quick under åren mellan 1993 och 2002. Först då kan vi få veta om samma behandling fortfarande drabbar andra svårt psykiskt sjuka människor.
Thomas Olsson och Martin Cullberg är Quicks advokater. De lämnade i april in en resningsansökan som gällde mordet på Yenon Levi 1988. Härnäst tänker de begära resning i fallet med Therese Johannesen som försvann i Norge samma år.


THOMAS OLSSON
MARTIN CULLBERG
Thomas Olsson och Martin Cullberg är Quicks advokater. De lämnade i april in en resningsansökan som gällde mordet på Yenon Levi 1988. Härnäst tänker de begära resning i fallet med Therese Johannesen som försvann i Norge samma år.