Prognoser 1970 pekade på att folkökningen fram till i dag skulle öka antalet hungrande i världen med nästan en miljard. I stället blev de 136 miljoner färre. Tack vare den gröna revolutionens bättre grödor och odlingsteknik mer än halverades andelen undernärda i världens låg- och medelinkomstländer.
Men nu riskerar vi ett historiskt bakslag. Priserna på spannmål, mejeriprodukter och kött skjuter i höjden världen över och de fattiga får inte ihop till det dagliga brödet. Upplopp och protester mot prishöjningarna blir allt vanligare och flera regeringar hotas av missnöjet. Förklaringen till prisökningen är inte minskad livsmedelsproduktion.
Förra årets globala spannmålsskörd var den största i historien, och enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, kommer den bli ännu större i år. Bortsett från de ökade kostnaderna för olja är det omedelbara skälet till ökande priser att fattiga länder blir rikare, och rika länder blir mer miljömedvetna.
Hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom de senaste decennierna, och de firar det med att äta mer och bättre, gärna med en stor köttbit framåt aftonen. För 20 år sedan åt en genomsnittlig kines 20 kilo kött om året, i dag äter hon 50 kilo. Och det går åt åtta kilo spannmål som foder för att framställa ett kilo kött. Den andra huvudförklaringen är biobränslena. Genom vansinniga statliga subventioner till etanolproduktion, särskilt i USA, går alltmer majs till att släcka bilarnas törst än människors hunger. När man tankar sin stadsjeep en gång går det åt spannmål som hade räckt till att mätta en person ett helt år.

Nästan en tjugondel av världens spannmålsskörd används nu till bränsle. Det är bara början. USA:s regering vill femdubbla bruket till år 2022, och då ska också en tiondel av de europeiska transporterna drivas med biobränslen har EU bestämt. Men hur kommer det sig att inte marknaden kan svara på efterfrågan genom att öka produktionen liksom bilföretagen ökar produktionen när fler vill ha bilar?
Den franske jordbruksministern Michel Barnier förklarade i går i Financial Times att det är den fria marknaden för mat som har misslyckats och att vi behöver mer tullar och subventioner. För franska jordbruksministrar är protektionism nämligen alltid svaret, oavsett hur frågan lyder. Det är lurendrejeri.
Det är tvärtom just för att jordbruksmarknaden är så skadeskjuten av tullar, kvoter, regleringar och priskontroller som maten inte når fram till de hungrande.

Titta på skillnaden mellan blommor och mat. Vi har fria marknader för blommor. Kenyanerna kan sälja det fritt till Europa och får därmed stordriftsfördelar, fler jobb och resurser till allt bättre teknik. Men om de får för sig att i stället sälja livsmedel bestraffar Barnier och hans kolleger dem med tullar som ibland kan nå tresiffriga procenttal och därtill tvingas de konkurrera med våra statsbudgetar eftersom europeiska bönder får runt 50 miljarder euro av skattebetalarna varje år. Fattiga bönder berövas inte bara exportmarknader, Europas överskott dumpas där till underpriser så att de inte ens kan konkurrera på hemmaplan.
Samtidigt har regeringar i bland annat afrikanska länder själva gjort allt för att sabotera jordbruket. En historia av tvångskollektivisering och pristak för att få stadsbefolkningens stöd har gjort bondeyrket olönsamt. Stora livsmedelsexportörer har blivit importörer. Ungefär hälften av världens befolkning har ingen garanterad äganderätt till sin mark, vilket gör att de inte kan finansiera förbättringar och ändå inte vet om de skulle få behålla resultatet.

Länder som Ryssland, Argentina, Vietnam och Indien försöker nu hålla matpriserna nere på hemmaplan med priskontroller och exportbegränsningar, vilket inte bara höjer priserna på världsmarknaden utan också minskar drivkrafterna för deras bönder att producera mer.
Ukrainska bönder tvingades nyligen dumpa väldiga mängder rutten spannmål i Svarta Havet, eftersom de förbjudits att sälja den till en hungrande värld.
Jordbruk i till exempel Afrika borde vara en av världens mest lovande tillväxtbranscher och de måste också bli det om vi ska kunna föda ytterligare tre miljarder på denna jord. Men då behövs investeringar i äganderätter, bevattningssystem och i förpacknings- och kylanläggningar så att inte mer än en tredjedel av livsmedlen blir dåliga innan de konsumeras, som i dag. Det behövs genetiskt modifierade grödor som kan producera mer på mindre mark med mindre bruk av konstgödsel och insektsgifter.

I en värld där rika länder har gjort allt för att förstöra fattigas exportmöjligheter har det inte funnits resurser eller intresse att göra något åt dessa problem. De rika ländernas jordbrukspolitik kostar konsumenter och skattebetalare 283 miljarder dollar varje år, enligt OECD.
Det är ett fullkomligt vettlöst slöseri. Men det stora problemet är inte vad Michel Barniers och hans vänners politik kostar, utan vad den köper: Undernäring och död.
Johan Norberg

Av Johan Norberg
Författare och idéhistoriker som nyligen har publicerat studien ”Världens välfärd” för regeringens Globaliseringsråd. Han ville som ung bli självförsörjande bonde, men gav upp efter att ha misslyckats med både rädisor och svarta tulpaner.