Det var med glädje jag läste Kristina Lindquists debattartikel ”Behöver inte vara moraltant för att ogilla sexköp” i fredagens tidning. Även om jag inte håller med henne i allt är det ett av de mest balanserade och intellektuellt hederliga inlägg jag läst från en sexköpsmotståndare. Hennes resonemang kring ifall de svagaste eller de starkaste ska styra hur staten ska reglera en verksamhet är intressant och helt relevant. Men jag har två invändningar:
Inom de flesta yrken finns det starka och svaga yrkesutövare. I den svaga gruppen hittar vi utbrända, självmördare och samhällets sorgebarn. Om vi skulle kriminalisera alla yrken där det finns människor som far illa fysiskt eller psykiskt skulle vi inte ha många yrken kvar. Ett bättre alternativ kanske är som vi gjort med de grövsta, farligaste kroppsyrkena: lagar om arbetstider, skydd, fackligt arbete, vård av anställda, etcetera.

Jag har fortfarande svårt att se prostitutionen i sig som orsaken att en del horor lever i djup misär. Prostitutionen är ju för denna grupp snarare ett symptom på en trasig uppväxt, drogproblem och inte så sällan psykisk sjukdom. Helt enkelt för att prostitutionsmarknaden, liksom småbrottslighet och tiggeri inte har några som helst inträdeskrav.
En hora i misär som utnyttjas av vidriga kunder som ingen hora med självaktning och valfrihet skulle acceptera är något som berör – eller borde beröra – alla vettiga människor starkt. Då tenderar vi att skylla på den faktor vi inte vet så mycket om: prostitutionen i sig. Men då blandar vi ihop orsak och verkan.

Skribenten i fråga skriver anonymt på grund av familj, arbete och andra sociala sammanhang. Han skrev debattartikeln ”Därför säljer jag sex” (22/11, Expressen).