Raoul Wallenberg skulle blivit 98 år i dag. Istället försvann den svenske diplomaten, som räddade tusentals ungerska judar från nazisterna, spårlöst sedan han arresterats av sovjetiska styrkor i januari 1945.
Foto: Vladimir Rodionov
Den 1 april i år kunde tidskriften Fokus presentera nya och potentiellt sensationella uppgifter från den ryska säkerhetstjänstens (FSB) arkiv. Under flera decennier har först sovjetiska och sedan ryska myndigheter hävdat att Wallenberg avled i Ljubljankafängelset i Moskva den 17 juli 1947. Men i november 2009, i ett skriftligt svar till forskarna Susanne Berger och Vadim Berstein, förklarade FSB:s arkivarier att de nu tror att enFånge nummer 7 som förhördes den 23 juli 1947 "med stor sannolikhet" var Raoul Wallenberg.
Stämmer detta är det första gången som ryska tjänstemän offentligt medgett att alla tidigare påståenden om Wallenbergs öde varit felaktiga.
Eventuella förhoppningar om att regeringen Reinfeldt skulle reagera beslutsamt på de nya uppgifterna och kräva tydliga svar från den ryska sidan kom tyvärr snabbt på skam. I stället meddelade regeringen att det var upp till forskarna själva att rota vidare. "Den svenska regeringens hållning är att nya ledtrådar om Wallenberg ska följas upp av oberoende forskare... Vad vi betonar i våra politiska kontakter med ryssarna är att de ryska arkiven ska underlätta forskarnas arbete", skrev UD i ett brev till Susanne Berger 15 april 2010.
I stället för att agera med kraft tycks den spontana reaktionen hos svenska diplomater vara att minimera ansträngningarna. Om man vill vara rättvis skulle den bristande entusiasmen kunna förklaras med budgetnedskärningar som de senaste åren försvagat Utrikesdepartementets administrativa struktur.
Men här har vi alltså det första tecknet på fem decennier som från officiellt ryskt håll antyder att fallet Wallenberg skulle kunna få en lösning. Den enda reaktionen från svenska regeringen var en begäran, via Moskvaambassadör Tomas Bertelman den 9 december 2009, om ett förtydligande.
Denna begäran har förblivit obesvarad i över sju månader.
Frågan väcks återigen: Hur angelägen är egentligen Sveriges regering om att lösa fallet Wallenberg?
Att en öppen redovisning inte krävts från Kreml framstår som så mycket märkligare i skenet av att regeringsföreträdare sedan den nya informationen om Wallenberg offentliggjordes har haft två toppmöten med Rysslands president Vladimir Medvedev, 18 november 2009 och 9 mars 2010.
Sedan 2001, då den svensk-ryska arbetsgrupp som undersökt fallet Wallenberg presenterade sina slutsatser, har svenska tjänstemän i stort sett slutat att ta upp frågan i formella samtal med ryssarna. Det är ganska talande att FSB:s nya uppgifter om Fånge nummer 7 inte härrör från något nyupptäckt material utan från dokumentation som fanns tillgänglig redan för 20 år sedan, om än i starkt censurerat skick.
Det finns åtskilliga liknande delvis censurerade dokument som nu väntar på en noggrannare undersökning.
Forskare har upprepade gånger bett utrikesminister Carl Bildt att se till att de får tillgång till just den sortens centrala dokument som på grund av ryska säkerhetskrav fortfarande är otillgängliga. Bildt vägrar rutinmässigt att ta upp specifika förfrågningar med motiveringen att han "inte kan agera å enskilda forskningsprojekts vägnar".
Under de senaste månaderna märks en förändrad rysk inställning till ouppklarade historiska frågor, till exempel Katynmassakern som belastat landets bilaterala förbindelser med Polen i 70 år.
En officiell begäran från svenska politiska ledare om att Ryssland ska offentliggöra hela sanningen om Wallenbergs försvinnande borde ha kommit för länge sedan. Nu vet vi med säkerhet att ryska myndigheter sitter inne med viktig kompletterande information.
Sveriges regering måste kräva att samtliga kort slutligen läggs på bordet.
OVE BRING
OVE BRING är professor emeritus
i internationell rätt vid
Fösvarshögskolan i Stockholm.
Just nu skriver han en bok om de
mänskliga rättigheternas historia, och
har i det sammanhanget kommit in på
fallet Raoul Wallenberg.
