Efter ännu en finanskris vänder USA världen ryggen under 10-talet. Därmed kastas Mellanöstern in i kärnvapenkrig och Ryssland återockuperar Baltikum, spår Niklas Ekdal
Vi skriver i dag den 31 december 2019, och precis som för hundra år sedan frågar sig mänskligheten var det gick snett. Historien skulle ju inte kunna upprepa sig, och ändå gjorde den det. Första och andra världskriget var en och samma europeiska självmordsbomb, med globala återverkningar. Megakonflikten 1914- 1918 utlöstes av spänningar mellan stormakterna, fortsättningen 1939- 1945 av en ekonomisk kris som förde nazisterna till makten i Tyskland.
När allting gick åt helvete 2014 kombinerades bägge faktorerna. Efter finanskrisen 2008- 2009 byggdes en ny spekulationsbubbla upp av stimulanspolitiken. När även den sprack ett par år senare fanns inte längre någon räddning för USA:s ekonomi. Dollarn kollapsade, då sedelpressarna och inflationen släpptes lös för att täcka de astronomiska underskotten. Resultatet blev massarbetslöshet och en tvärnit för den globala handeln. USA slöt sig inåt. Trupperna togs hem från Irak och Afghanistan när militärmaskinen inte längre kunde finansieras, med kaos som följd i dessa länder.
Regimerna i Algeriet, Egypten, Saudiarabien och Pakistan blev störtade i islamistiska statskupper med folkligt stöd, utan att västmakterna ingrep.
Mellanöstern kastades ut i storkonflikt, där kärnvapen kom till användning för första gången sedan 1945. På ena sidan Israel och Turkiet, på andra sidan den islamistiska fronten från Alger till Islamabad.
Ostasien blev den värsta mardrömmen. Precis som i Europa i början av 1900-talet resulterade den snabbväxande asiatiska ekonomin under 2000-talet i sociala och säkerhetspolitiska spänningar. Ett oroligt Kina, med en inre utveckling i otakt, provocerade fram en motallians av Japan och Indien, som i sin tur väckte en nationalistisk våg i Peking. Kina kom på så sätt att spela samma roll som Tyskland hundra år tidigare: En historia av främmande invasioner som skapade nervositet, snabb tillväxt och kapprustning, militära lösningar på politiska problem.
Det började med Taiwan, och det ena ledde till det andra. Indien befann sig plötsligt i tvåfrontskrig, mot Pakistan i väster och Kina i öster, uppbackat av ett Japan som på bara två år ställde om sin högteknologiska industri till vapenproduktion. När handeln upphörde och oljepriset kollapsade föll den ryska ekonomin samman. En nationalfascistisk regim tog över i Moskva, och utnyttjade katastrofläget till att återupprätta Sovjetunionen, dels genom militära invasioner på marken, dels genom att hota med kärnvapen.
Ukraina, Georgien och de baltiska republikerna inlemmades åter under Rysslands kontroll, utan att USA ingrep. Tillfrågad om de säkerhetspolitiska garantierna enligt Natos artikel 5, sade den amerikanske presidenten George Clooney att "vi tänker inte utkämpa ett nukleärt världskrig för Estlands skull".
I Europas östra delar blev det massiva flyktingströmmar. Finland, Polen och Rumänien drogs in i lågintensiva strider med stormakten i öster, medan EU hjälpligt lyckades hålla freden i västra halvan av världsdelen.
"Aldrig mer krig", sade den tyske förbundskanslern Jürgen Klinsmann gång på gång, men bortom Berlin och Bonn var det ingen som lyssnade.
Detta är ingen prognos, utan en varning. Världen behöver ledare som förstår, på djupet, vad som ledde fram till urkatastrofen 1914. En skrämmande aspekt av första världskriget är att det var en till synes omöjlig konflikt. Europas kungahus var ingifta och släkt med varandra till höger och vänster. Diplomatkåren liknade en kosmopolitisk elit där alla var bästa kompisar. Framför allt var världsekonomin integrerad och gränserna öppna. Det gemensamma priset för ett storkrig bedömdes som så förödande att det avfärdades som totalt osannolikt. Och ändå hände det. Den ryskjudiske bankiren Ivan Bloch skrev i början av 1900-talet ett verk i sex band, "Krigets framtid", där han bevisade att väpnade konflikter inte skulle gå att begränsa utan få katastrofala följder. Den brittiske historikern Norman Angell avfärdade 1910 i "Den stora illusionen" också storkriget som en omöjlighet, eftersom det skulle ödelägga civilisationen. Resonemangen var desamma som i dag.
NIKLAS EKDAL är före detta politisk redaktör på Expressen och DN. År 2019 är han 58 år och och har en gård i södra Chile där han sitter och skriver.
