Herr- och porrtidningar är kvinnoförnedrande: Slitzbrudens kropp ska behaga män och alltid vara tillgänglig för mäns bedömande blickar. Men den feministiska rörelsen förespråkar inte förbud av tidningar - i stället kräver vi att de som driver och tjänar pengar på de sexistiska tidningarna tar sitt ansvar. Så sluta att gömma er bakom yttrandefriheten, herrtidningsproducenter.
Det skriver i dag Niklas Svenlin, sommaranställd på OK-Q8-macken, som i veckan fick sin arbetsgivare att sluta sälja porrtidningar. Fler butiker i Piteå plockar nu bort tidningar från hyllorna.
De senaste dagarna har Sverige återigen börjat diskutera kvinnosynen i herrtidnings- och porrindustrin. Ett mycket begränsat blockadvarsel av några få men symboliska porrtidningar på en mack i Piteå, där jag själv och facket spelade en betydande roll, tycks ha blivit gnistan som tände elden. I går morse intervjuades jag kort i tv, därefter följde en diskussion mellan Sonja Schwarzenberger från Bang och journalisten Erik Hörstadius som båda har debatterat frågan på denna debattsida.
Hörstadius skrev i måndags om de så kallade herrtidningarna - Slitz, Café och nedlagda FHM. I en vemodig debattartikel sörjde han "grabbtidningarnas" dalande upplagesiffror och tycktes därefter efterfråga nya forum där killar kan få känna sig lite mer som män (i bemärkelsen en "respektlös rumpnypande fylletratt", enligt Hörstadius). Man kan tydligen inte ta "grabben ur mannen".
Låt oss börja med ett enkelt konstaterande. Jag är man. Jag har varit grabb; lika mycket som herrtidningsproducenterna och Erik Hörstadius har varit det. I dag är jag dessutom pappa. Tillsammans med många killar, söner, brorsor, män och farbröder i Piteå - likväl som på många andra platser i vårt avlånga land - delar jag inte herrtidningarnas uppfattning av hur vi som män är eller bör vara.
Därför vägrar vi låta herrtidningarna få monopol på manligheten. Faktum är att vi hellre störtar manligheten i sin helhet än låter den fördärva vårt förhållande till kvinnor eller varandra.
Det handlar förstås inte om några blodiga revolutioner. Finns bara vilja till förändring och en liten gnutta mod går det att nå långt. Denna stilla och långsamma revolt har redan börjat. När detta förändringsarbete nu öppnat våra ögon och vi kan se en större del av bilden kan vi också konstatera att herrtidningarna inte bara står i vägen för vår egen frigörelse utan också är en av de vakter som håller jämställdheten inlåst. Det faktum att vi lämnat grabbigheten bakom oss visar att det inte handlar om ett naturligt beteende hos män att reducera kvinnor till kroppar och därmed avhumanisera och objektifiera dem som vi känner och behagar, så som Hörstadius hävdar. Det är det som skrämmer "grabbarna" bakom herrtidningarna - att deras kvinnosyn de facto är en konsekvens av deras egna unkna värderingar och inte en följd av någon bekväm naturlag. Har herrtidningsmakarna inte längre något abstrakt biologiskt arv att skylla på så måste de själva bära ansvaret. Och grabbar vill vara grabbar, ansvar är något för vuxna.
När kvinnosynen i herrtidningarna ifrågasätts och kritiken haglar tung över "grabbarna" bakom tidningarna återkommer alltid samma, närmast tonårstrotsiga argumentation från deras sida. De tar tryck- och yttrandefriheten och gömmer sig bakom den, för där blåser det inte riktigt lika hårt. I sin iver att rädda sitt sjunkande skepp bemöter de argument som inte finns. Den feministiska rörelsen, som ofta ansätter dem,förespråkar över huvud taget inte några förbud - i stället kräver kritikerna att de som driver och tjänar pengar på tidningarna tar sitt ansvar. Med ett barns enkla logik är det lätt att förstå att bara för att man får förmedla vissa värderingar så måste man nödvändigtvis inte göra det. Det har inte de omnämnda tidningarna förstått och det kommer de förmodligen inte att förstå framöver heller.
Ett annat vanligt argument från grabblaget är att det är moralistiskt och inskränkt att reagera mot nakenhet. Jag, eller för den delen den feministiska rörelsen, har aldrig motarbetat eller tabubelagt människors sexualitet eller människans rätt till sin kropp. Tvärtom är det en del av frigörelsen som tog fart under 1960-talet. Men Slitzbruden är ingen arvtagerska av den fria sexuella
traditionen i Sverige. Hon har sedan länge tillfångatagits av en nygammal könsordning som står helt främmande inför dagens jämställdhetsutveckling.
Nakenhet och kroppar kan alltså vara lika frigörande som fängslande. Det som avgör i vilket av dessa fack som nakenheten bör placeras är dess framställning. Är den nakna kroppen ett aktivt subjekt eller ett passivt objekt? Är det personen på bilden som "äger" kroppen eller är det betraktaren? Även om Slitzbruden inte är trådsmal så skapar tidningen andra ideal med hennes kropp; den att kvinnor ska behaga män. Alltid tillgänglig för deras bedömande blickar.
Det långsiktiga arbetet för människors frigörelse och mot herrtidningar är fullt legitimt. På samma sätt som grundlagen skyddar producentens rätt att trycka tidningarna har vi grundlagen i ryggen då vi skapar
opinion mot dem och uppmanar till bojkott eller fackligt blockera dem i de fall arbetstagare känner obehag av att behöva hantera tidningarna eller ha dem i sin arbetsmiljö. Det är en bra början. Om Erik Hörstadius håller tal på grabbtidningarnas begravning så är jag gärna den som tar första spadtaget. Jag kommer inte att sörja.
Niklas SvenlinNiklas Svenlin är sommaranställd på OK-Q8-macken i Degeränget, Piteå, och medlem i facket SAC. Till vardags är han lärarstuderande i Umeå och har länge drivit jämställdhetsfrågor lokalt och nationellt.
