Mannen stirrade intensivt på mig i tunnelbanevagnen. Det var den 6 juni och jag och min sambo var väg hem efter att ha sett Sverige förlora mot Danmark i fotboll.
Jag kände direkt att något var fel. Framme vid Gullmars-plan gick vi snabbt av tåget och försökte få tag i en taxi, men ingen bil sågs till. Utanför biljetthallen blev jag attackerad av ett gäng på upp till 15 personer. Efter flykt in i biljetthallen blev vi sedan jagade och slagna till marken och fick motta flera sparkar mot kroppen och hu- vudet.
I går kom domen. De tre kvinnor som polisen kunnat gripa dömdes till fängelse för den grova misshandeln av min sambo. Det känns bra, även om jag likt åklagaren hade hoppats på ett längre straff. Men det är märkligt att kvinnorna frias från att ha misshandlat mig. Är man med i ett gäng som gemensamt ger sig på två personer är det orimligt att inte de inblandade får ta ansvar för allt våld gruppen utför. Utredningen har också visat att misshandeln var noga planlagd och att motivet var politiskt. Jag hoppas på ändring i hovrätten.

Det känns befriande att det äntligen är några som får ta ansvar för det politiska våld som drabbat så många sverigedemokrater och andra genom åren. Min förhoppning är att denna dom även ska ge dem viss upprättelse. För detta dåd måste sättas i ett större sammanhang.
Det är nämligen inte första gången som sverigedemokrater drabbas av politiskt motiverad brottslighet.
Under mina år som aktiv inom partiet har jag misshandlats flera gånger och även utsatts för hot och ofredanden. Dessutom har min sambo drabbats av grov brottslighet på grund av mitt engagemang. Det värsta är egentligen inte våldet i sig, utan att hotbilden blir så mycket mer verklig. Det hade varit mycket lättare om jag hade råkat ut för ett vanligt rån.
Min sambo har tagit händelsen hårdast. Hon har knappt vågat lämna bostaden sedan i juni och kan inte åka med kollektivtrafiken.
Givetvis funderar jag på om mitt politiska engagemang är värt priset. Detta när något man bör tänka på från från etablissemangets sida när man försöker göra sig lustiga över att Sverigedemokraterna har svårt att fylla sina platser i vissa kommuner. I stället för använda det som ett sätt att angripa partiet bör man försöka förstå varför. För hur många är egentligen beredda att utsätta sig för risken för våld och hot för att ta ett ideellt uppdrag i kommunfullmäktige?

Straff har inte preventiv effekt på all brottslighet. Men för att bekämpa grupper som Antifascistisk aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) är straff mycket viktiga. Dessa människor lyssnar inte på övervakare och villkorliga domar. Precis som traditionell organiserad brottslighet bör de få hårdare straff. Det är beklagligt att regeringen inte vill likställa politiskt motiverad brottslighet med hatbrott - vilket annars skulle leda till straffskärpningar.

Rättsväsendet måste också bekämpa de vänsterextremister som saboterar politiska möten, då kanske man kan sätta stopp för extremisterna innan de övergår till våldsbrottslighet.
I dag hindras vi Sverige-demokrater från att bedriva traditionella valrörelser. I Malmö har det gått så långt att polisen tydligt deklarerat att den inte kan garantera att vi kan få genomföra våra möten.
Polisen anser sig inte ha tillräckliga befogenheter. För att komma tillrätta med detta krävs sannolikt lagändringar.
Det behövs också en attitydförändring, såväl inom etablissemanget som inom vänster- rörelsen. Det var inte många år sedan AFA och liknande grupper hyllades på debatt- och ledarsidor. Den utvecklingen har dock vänts på senare år, i dag fördöms mötesstörningar och våld. Inom vänstern är dock läget ett annat. Det finns många exempel på hur etablerade partier aktivt visar sitt stöd för extremvänstern.
I Malmö under Davis Cup-matchen gick flera etablerade oppositionspartier i samma led som militanta vänsterextremister. Och den 6 juni i Stockholm demonstrerade Vänsterpartiets ungdomsförbund tillsammans med bland annat RF och AFA. Ett etablerat ungdomsförbund gick alltså troligen i samma demonstrationståg som de personer som senare samma natt överföll mig och min sambo.
Det är skamligt.

MARTIN KINNUNEN
Martin Kinnunen, 26, är pressekreterare för Sverige-demokraterna och var tidigare förbundsordförande för partiets ungdomsförbund.