TÄNK PÅ ELEVERNA. I stället för att slå varandra i huvudet i kampen om vem som bär skulden för skolkrisen borde politiker som Jan Björklund och Ibrahim Baylan samlas för att komma fram till en lösning, skriver Eva Nordmark och Göran Arrius.
TÄNK PÅ ELEVERNA. I stället för att slå varandra i huvudet i kampen om vem som bär skulden för skolkrisen borde politiker som Jan Björklund och Ibrahim Baylan samlas för att komma fram till en lösning, skriver Eva Nordmark och Göran Arrius.

Politiska taskspelet förvärrar skolkrisen

Publicerad

Skoldebatten har urartat till en partipolitisk poängjakt på elevernas bekostnad - kom överens i stället för att käbbla, skriver Eva Nordmark och Göran Arrius.

Krisrapporterna om svensk skola har duggat tätt, med OECD:s Pisa-undersökning som den slutgiltiga bekräftelsen. Det är uppenbart att det inte står rätt till när svenska elevers kunskapsnivå blir sämre och sämre.

Leif Lewin har i sin utredning av kommunaliseringen visat att skuldbördan kan fördelas jämnt över det politiska fältet. En kommission med internationell expertis har utsetts och utbildningsminister Jan Björklund har tillsatt en utvärdering av regeringens skolreformer.

Allvaret i skolkrisen och fördelningen av skuldbördan borde tala för en politisk borgfred med elevernas och lärarnas bästa för ögonen. Men i stället förtsätter skoldebatten att sjunka till nya bottennivåer.

I stället för att slå varandra i huvudet i kampen om vem som bär skulden måste politikerna samla sig kring en gemensam problembild som grund för en långsiktigt hållbar lösning. Väljarna har rätt att förvänta sig att Sveriges skolpolitiker ger upp den partipolitiska poängjakten i en debatt som blir allt mer svårbegriplig att följa för utomstående. En verkligt politisk ledarskap vore Gustav Fridolin, Jan Björklund, Tomas Tobé och Ibrahim Baylan redan nu lägger grunden för en upp- görelse över den politiska blockgränsen om skolan som skapar tydliga spelregler, arbetsro och framtidstro i svensk skola för lång tid framöver - och oavsett valutgång.

Därefter bör politikerna hålla fingrarna borta. Vi vill peka ut tre områden som vi tror är centrala att börja med och där det finns förutsättningar för att nå politisk enighet.

 

För det första måste lärarna få en väsentligt högre status. I slutet av 1960-talet motsvarade lönen för en gymnasielärare vad en riksdagsledamot tjänar i dag. Numera har gymnasieläraren i bästa fall hälften så mycket betalt som en riksdagsledamot. Tydligare kan knappast läraryrkets nedgradering beskrivas. Ska några av våra mest begåvade ungdomar söka sig till lärarhögskolorna för att axla en av de absolut viktigaste uppgifterna i vårt land måste lärarlönerna höjas rejält. De nya karriärlärartjänsterna är ett steg i rätt riktning men betydligt fler lärare än dessa måste känna sig som en yrkesgrupp vars profession respekteras och inte ständigt ifrågasätts. Även skolledarnas status måste höjas och arbetsbördan fördelas om från administration till pedagogiskt ledarskap.

 

För det andra måste skolans fortsatta reformering bygga på ett gediget kunskapsunderlag och större samsyn i politiken. Det är viktigt att ha is i magen när det gäller att dra slutsatser om skolans organisation, finansiering och huvudmannaskap. Det finns i dag inget riktigt bra underlag om vilka effekter alla de radikala förändringar som skett inom skolans värld har haft.

Om det går att nå fram till en någorlunda enighet om varför Sverige halkat utför i matematik, läsförståelse och naturkunskap så blir det så mycket lättare att komma överens om vad som måste göras och sedan hålla fast vid det. En bred uppgörelse om skolan bör lägga fast hur kunskapsresan från förskola, grundskola och gymnasium ska drivas för överskådlig tid framöver.

 

För det tredje måste skolan vara likvärdig, bidra till ökad integration och främja sociala klassresor. Då krävs att barn från olika sociala miljöer möts i samma skolor. Även om det fria skolvalet och friskolorna i många fall har varit av godo, måste även detta och den fria etableringsrätten vara en del av översynen. Det går inte att bortse ifrån att effekterna av dessa förändringar är väldigt tudelade. Valfriheten är viktig men måste utformas så att den inte kraftigt minskar likvärdigheten i skolan.

 

Skolan ska vara likvärdig över hela landet och alla elever ska ha samma möjligheter, oavsett huvudman. Går det att garantera med exempelvis riktade statsbidrag och ett statligt regelverk behöver inte politikerna ägna sig åt den infekterade frågan om återförstatligande eller inte. Ett statligt regelverk som sätter fingret på kvalitén i undervisningen och som kräver långsiktiga åtaganden. För att lyfta den svenska skolan och minska kunskapsklyftorna tror vi att det behövs en bred, hållbar och långsiktig uppgörelse som kan bli ett steg på vägen till ett mer konkurrenskraftigt och jämlikt samhälle.

När skolans status väl är återupprättad och de rätta förutsättningarna är på plats bör de som är proffs på undervisning lämnas i fred att göra sitt jobb. Skolans personal har väntat länge nog på arbetsro och tillit. Det är hög tid att vi ger dem det i stället för en skoldebatt av obegripligt politiskt käbbel.

 

Göran Arrius

ordförande för Saco

Eva Nordmark

ordförande för TCO

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag