Det är nu mer än 20 år sedan Sveriges två första sprutbytesprogram startades i Lund och Malmö 1986–87, efter initiativ av lokala infektionsläkare. Programmen tillkom som en akut åtgärd, avsedd att förhindra att hiv-epidemin bland injektionsmissbrukare i Stockholm spred sig vidare till Skåne. De skånska programmen blev redan från början mycket kontroversiella, och sprutbytesfrågan utvecklade sig till en av 1990-talets främsta narkotikapolitiska stridsfrågor. Framtiden för programmen var länge osäker, men i april förra året beslutade riksdagen slutligen att de skånska programmen skulle få vara kvar och att nya program på andra orter skulle få startas.
En förutsättning för nya program är att landstingen kan enas med berörda kommuner samt att det finns en fungerande vårdkedja inom kommunernas missbrukarvård. I praktiken har detta inneburit att kommunerna har veto mot nya program – något som hittills effektivt har förhindrat en utbyggnad.
Nyligen har dock frågan aktualiserats på allvar i Stockholm, sedan en ny och aggressiv stam av hiv snabbt börjat spridas bland huvudstadens heroinister. Sedan förra året har mer än 60 smittade missbrukare upptäckts – en spridningstakt vars like inte skådats sedan mitten av 1980-talet. I Finland – där ett nationellt sprutbytesprogram för några år sedan bidrog till att förhindra en hotande hiv-epidemi bland missbrukarna – har det finska Folkhälsoinstitutet nyligen gått ut och varnat finska missbrukare från att resa till Stockholm, eftersom tillgången på rena sprutor är så dålig.

Med anledning av den alarmerande situationen i Stockholm har socialdemokrater och vänsterpartister lagt en motion om sprutbyte i landstingsfullmäktige. Den borgerliga majoriteten är splittrad i frågan, men hittills har Birgitta Rydberg, det folkpartistiska sjukvårdslandstingsrådet, varit orubblig i sitt motstånd. Rydberg är en av Sveriges mest högröstade sprutbytesdebattörer, men hennes debatteknik baseras på en märklig blandning av förenklingar, halvsanningar och oväsentligheter. I den uppmärksammade essän ”Bullshit” gör filosofiprofessorn Harry Frankfurt en tänkvärd distinktion mellan lögn och skitprat. Den som ljuger vet (eller tror sig veta) sanningen, men väljer att undertrycka den. Den som pratar skit är däremot inte ens intresserad av sanningen. Vederbörande har i stället andra avsikter med sitt pratande, menar Frankfurt. Utifrån den distinktionen är Birgitta Rydberg en utpräglad skitpratare. Hennes argument är alltid desamma:
1. ”Den internationella forskningen har inte kunnat visa något tydligt stöd för sprutbytesprogram.”
Påståendet är felaktigt. Det är visserligen riktigt att forskningen om effekterna av sprutbytesprogram har uppvisat skiftande resultat. Detta beror bland annat på metodproblem och på att sprutor i många länder kan köpas fritt på apoteken (något som givetvis minskar behovet och nyttan av sprutbytesprogram). FN, WHO och inte mindre än sex amerikanska regeringsutredningar har dock slagit fast att sprutbytesprogram minskar spridningen av hiv bland injektionsmissbrukare, och i flertalet av de internationella forskningsöversikter som gjorts dras liknande slutsatser. Ett undantag är en svensk litteraturstudie som fyra sprutbyteskritiska organisationer lät publicera för ett par år sedan, men denna studie visade sig snabbt vara ett rent falsarium.
2. ”Socialstyrelsen har trots tre utvärderingar inte kunnat visa några effekter av sprutbytesprogrammen i Skåne.”
Påståendet är en grov förenkling. Det är riktigt att Socialstyrelsen inte velat dra några slutsatser om effekter, men detta beror framför allt på problem som har med den vetenskapliga metoden att göra: efter hiv-utbrottet i Stockholm under 1980-talet har skillnaderna i hiv-förekomst mellan missbrukarna i Malmöregionen och missbrukarna i Stockholmsregionen helt enkelt varit för små för att några statistiskt signifikanta resultat skulle kunna erhållas. Faktum är dock att under de senaste 15 åren har med stor sannolikhet inte en enda av de skånska sprutbytesprogrammens klienter hiv-smittats genom injektionsmissbruk i Skåne. Sådana resultat talar sitt tydliga språk, vare sig de är statistiskt signifikanta eller ej.
3. ”Den narkotikarelaterade dödligheten är högre i Skåne än i Stockholm och Göteborg.”
Korrekt, men helt ovidkommande. Att narkotikadödligheten är något högre i Skåne beror på skillnader i missbruksmönstren och på att tillgängligheten till effektiv vård är sämre i Skåne. Detta är mycket beklagligt, men har inte ett dyft med sprutbytesprogrammen att göra.
4. ”Det är bättre att hjälpa missbrukarna att bli fria från missbruket, till exempel genom att satsa på en utbyggnad av läkemedelsassisterad behandling med metadon och subutex.”
Det är helt sant att metadon- och subutexbehandling är mycket effektiva behandlingsmetoder som bland annat bidrar till att förhindra spridning av blodsmittor. Rydbergs argument är emellertid en logisk kullerbytta: Vad är det som säger att vi måste välja den ena åtgärden framför den andra?

Birgitta Rydberg ägnar sig alltså åt rent skitprat i sprutbytesfrågan. Det är beklämmande att behöva konstatera att en person som innehar ett viktigt demokratiskt förtroendeuppdrag visar så lite omsorg om sanningen. Förhoppningsvis låter inte hennes allianspartners omsorgen om den borgerliga enigheten gå före omsorgen om de narkomaner som är i behov av tillgång till rena sprutor.
Det är nämligen dags nu: Sprutbytesmotståndarna inom landstinget och kommunen måste lägga de narkotikapolitiska dogmerna åt sidan, och istället börja arbeta för att skyndsamt införa ett välfungerande och ambitiöst sprutbytesprogram i Stockholm.

BJÖRN JOHNSON
Björn Johnson är statsvetare och narkotikaforskare. Han forskar med inriktning mot narkotikapolitik, sjukfrånvaro och policyforskning, bland annat har det handlat om de vårdideologiska konflikterna kring metadon- och subutexehandling. Hans senaste bok heter ”Metadon på liv och död”.