Våra riksdagsledamöter twittrar in våren på twixdagen.se. Medborgarna kan minut för minut ta del av en strid ström av de 140 tecken korta meddelanden som kallas för "twitter" på temat "Vad jag gör just nu". Ledamöter och partihögkvarter har anslutit till vad som närmast är att likna vid en tävling i twitter. Entusiasmen är inte att ta fel på.
Men varför twittrar ledamöterna? En möjlighet är förstås att politikerna vill visa att de ligger i framkant vad gäller kommunikation med medborgarna. De ledamöter som twittrar verkar tycka att det är nytt och kul.

Ett annat skäl till twittrandets växande popularitet är rädsla att inte synas, att hamna utanför radarskärmen. Gammaldags bloggande tar tid. För hårt arbetande och stressade ledamöter kan tillflykten till mikrobloggandet vara ett mer eller mindre desperat sätt att visa att man finns och faktiskt håller på med väldigt viktiga saker hela tiden.
Som vanligt kopplas stora förväntningar till nya, nåja, metoder för masskommunikation. Kan twitter föra väljare och valda närmare varandra? Kan inblickarna i politikernas vardag leda till att allmänheten når ökad insikt om politikens förutsättningar? Stärker twitter förtroendebanden mellan folket och eliten?
Erfarenhetsmässigt vet vi att det knappast är låglitande medborgare som i första hand kommer att följa twittret, utan främst de redan politiskt högintresserade. Höglitarna finner det intressant att ta del av politikens vardag med möten, resor, föreläsningar, debatter och voteringar.
Men för låglitarna är det förstås lätt att snabbt finna bekräftelser i twittret. Fikande ledamöter. Promenerande ledamöter. Resande ledamöter. Ledamöter på konferens. Ledamöter på fest mitt i veckan. Ledamöter i bubbelbad. Ledamöter som lagar till kräftstjärtsoppa.

Twitter var ursprungligen tänkt som ett redskap för socialt nätverkande. Och kanske är det också så twitter fungerar som bäst. Framgång i politiken handlar till stor del om effektivt nätverksbygge. Twitter kan potentiellt vara ett effektivt sätt att visa närvaro även när man inte har möjlighet att fysiskt närvara. Fast det är klart. De som fastnar i det tyngsta twitterberoendet riskerar ju att bli frånvarande där de är närvarande.
Som medel för opinionsbildning måste twittrandet betraktas som en katastrof - ett steg helt i fel riktning i förhållande till rådande trender inom politisk marknadsföring och påverkan. Twitter är vertikal envägskommunikation av gammalt klassiskt snitt. Möjligheterna till interaktion och diskussion är obefintliga. Twittret är ett slags inverterad Obamisering av partiernas påverkansförsök. Effektiv opinionsbildning kräver samtal. Inte massutskick av förenklade snabbudskap.
Vad gäller bulletinerna med partierna som avsändare är det uppenbart att twittret inte är något annat än kraftigt förkortade pressmeddelanden. Alltså mer av samma slags bombardemang av budskap från partihögkvarteren som vi känner igen från det senaste decenniet.

Kortformatet räcker förstås inte till för en seriös diskussion: att resonera, förklara eller underbygga. En mycket stor andel av twittermeddelandena innehåller därför hänvisningar till dokument, nätsidor, filmer på Youtube eller egna längre blogginlägg!.
Eftersom publiken själv kan välja vilket partitwitter man vill följa ger man fritt spelrum för samma socialpsykologiska mekanismer som existerar i bloggosfären. Medborgarna följer bara twitter från ledamöter eller partier som man gillar och där budskapen inte utmanar. Därmed slipper man obehaget att konfronteras med alternativa perspektiv eller motargument.
Informationsteknologin genererar ständigt nya sätt att kommunicera. När allt kommer omkring är det innehållet som räknas. Det korta formatet är här den största utmaningen.
Men en klassisk innehållsanalys av saklighet, bredd och djup i twittermeddelandena skulle sannolikt ge ett nedslående resultat: Att dela trivialiteter med många andra gör dem inte mindre triviala.


HENRIK OSCARSSON
Henrik Oscarsson är opinionsforskare och docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han bloggar på henrikoscarsson. com