Tar barnen skada av våld på film och i datorspel? Debatten om olika kulturyttringars påverkan på det uppväxande släktet är knappast ny och har de senaste åren aktualiserats av allt mer naturtrogna våldsinslag i datorspelen och spel med tveksam sensmoral.
En rapport från Statens medieråd har menat att debatten till del är missriktad. Om barn blir aggressiva mot sina kamrater av kött och blod, beror det mer på dåliga familjeförhållanden än på att man i rollen som spelets kommandosoldat på löpande band tar livet av folk framför datorn.
Ändå är debatten om datorspelens inverkan på våra barn och unga inte ointressant och i veckan fick m edierådets rapport skarp kritik. Debatten avslöjar något väsentligt om svenskt samhällsklimat. Debatten handlar i första hand om nödvändigheten i att censurera och reglera spelbranschen eller om vad som sänds på teve och visas på bio. Nästan aldrig handlar debatten om vuxenvärldens ansvar. Den vuxenvärld som i barnens vardag förväntas vägleda det uppväxande släktet.

Det är inte min roll som kristdemokratisk partiledare att resa mig ur soffan och stänga av teven så att barnen kan göra sina läxor. Det är inte min roll att avgöra i vilken utsträckning andras barn mår dåligt eller får en förvriden verklighetsuppfattning av att spela vissa spel. Den bedömningen kan och ska bara föräldrar göra.
Sverige har ett akut behov av att uppvärdera föräldrarollen. I första hand är det en kulturfråga, i ett land där politiker i årtionden har förklarat för medborgarna att de inget kan, och inget vet - i alla fall inte i jämförelse med kloka politiker och professionella tjänstemän. Politiken måste bli bättre på att lägga ansvaret i rätt korg, och allt som oftast är den korgen hemmahörande vid familjernas köksbord och i civila samhällets alla verksamheter.
Men lika mycket som det är politikernas ansvar att hålla de regleringsivriga fingrarna borta, måste föräldrar ta det ansvar som kommer med rollen. Det är troligen ett ganska trubbigt instrument att ropa efter politikers ingripande för att slippa ta konflikter med de egna barnen. Drömmer barnen upprepat mardrömmar efter filmtittande och datorspelande, är det kanske dags att göra något handgripligt åt saken. Om barnen uppvisar aggressioner och asocialt beteende som verkar gå att härleda från allt för våldsamma datorspel är det dags att se till att barnen ägnar sig åt annat.
Jag menar att politikens ansvar är att hjälpa föräldrar vara föräldrar. Exempelvis att genom en ekonomisk politik som möjliggör för föräldrar att ägna den tid åt sina barn som behövs för att de ska få trygghet, självtillit och sunda värderingar. Exakt hur det ska gå till varierar från familj till familj.

Politiken kan hjälpa föräldrar som behöver att hitta verktyg att hantera besvärliga situationer, exempelvis genom föräldrautbildningar och vid behov snabb och effektiv hjälp från psykiatrin.
Och vi kan stärka skolans arbete med värdegrunden.

Spel-, teve- och filmindustrin kan hjälpa föräldrar genom frivillig märkning av sina produkter, som ger vägledning om från vilken ålder som innehållet lämpar sig. Och man kan fråga sig om branschen emellanåt inte borde ägna sig åt självsanering.
Men i normalfallet, där föräldrar har möjlighet att fylla barn och ungas behov av trygghet, kärlek och ramar, ska politiken också förvänta sig att de gör det. Det kommer nämligen vara långt mycket mer effektivt för att skapa goda uppväxtvillkor än varje politiskt projekt som går att hitta på. Politik och det offentliga kan bara komplettera där det brister. Aldrig ersätta den grundtrygghet och dagliga vägledning som en fungerande relation mellan föräldrar och barn innebär.

GÖRAN HÄGGLUND
Göran Hägglund är partiledare för Kristdemokraterna