"Politiker fixar nyheter till lata journalister"

Jag känner genom jobbet både folkpartiledaren Lars Leijonborg och superstrategen Johan Jakobsson – intressanta personer dessa rättegångsdagar. I jobbet har jag många gånger haft kontakt med dem båda, och jag har oftast upplevt dem som skickliga, trevliga och professionella.
Jag har också tagit en öl med nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt och ensam träffat förra statsministern Göran Persson i regeringskansliet. Givande möten – och ofta trevliga.
Men dessa möten har sällan resulterat i några stora avslöjanden.
Den häftiga informationen kommer i stället från mer anonyma riksdagsledamöter, pressekreterare, kommunpolitiker och andra.

Hur jag fick informationen som ledde fram till att jag nu sitter bredvid just Johan Jakobsson i årets kanske mest uppmärksammade rättegång, den om dataintrången mot socialdemokraterna, är jag förhindrad att berätta.
Källskyddet är för mig, och för de flesta andra journalister, hundraprocentigt.
Men som politisk reporter bombarderas jag hela tiden med riktad information från samtliga riksdagspartier. Det handlar ibland om illasinnat skvaller som rör politiska motståndare, andra gånger om ointressanta pressmeddelanden. Men det händer också att jag förses med exklusivt grundmaterial som leder till både löpsedlar och förstasidor.
Som politisk reporter, tidigare på Expressen, numera som frilansare för tidningen Metro och som vd för Nyhetsbolaget AB, bryr jag mig sällan om vilka syften uppgiftslämnarna har. En nyhet är en nyhet, oavsett avsändarens motiv. Och källskyddet är absolut, enligt grundlagen. Inte ens mina chefer har rätt att få veta.

Men hur sund är egentligen relationen mellan politiska reportrar och publicitetssugna politiker? Vad är det läsarna inte får veta? Hur går det egentligen till när en riktad nyhet leder till löpsedlar och kanske drev?
Det tänker jag avslöja nu.
Jag har varit en del av många drev. Säkert hundratals gånger som jägare. En gång som jagad.
Många av dessa avslöjanden och skandaler är resultatet av oerhört simpelt journalistiskt arbete. På Sveavägen 68, i socialdemokraternas högkvarter, sitter skickliga researchens med journalistisk kompetens. Andra skickliga strateger, ibland rentav utbildade journalister, sitter i regeringskansliet och i riksdagen. Många vet det mesta om hur vi journalister fungerar, och de har garanterat våra mobiltelefonnummer i sina adressböcker. Inte konstigt då att journalister och politiska källor ofta umgås. Ibland rentav privat.
Därmed inget märkligt att så många politiska reportrar är lata. Färdiga nyheter levereras ju ofta med grundmaterialet bifogat.
Själv har jag har fått tjocka mappar med hemlig och mycket exklusiv information om politiska motståndare. Den har ibland överlämnats på hemliga mötesplatser långt från partikanslier, redaktionslokaler och spårbara mobiltelefoner. Andra gånger har anonyma mejl med hemlig information ramlat in i min mejlbox.

När jag under politikerveckan i Almedalen 2005 som enda journalist kunde avslöja bluffen bakom det märkliga skattefinansierade teaterprojektet ”Kulturpartiet” var det just via mejl som jag fått min information. Vem eller vilka som informerade mig den gången kan jag på grund av källskyddet inte avslöja, men upprördheten dagen därpå var stor bland alla de kollegor som gått på bluffen.
Häftigare var det när journalist-Sverige trodde att moderater tipsat mig om dåvarande biståndsministern Jan O Karlssons kräftskiva, ett avslöjande jag var ensam om i Expressen i november 2002. Den gången hade jag på klassiskt journalistvis grävt mig fram till notorna i tjocka pärmar i regeringskansliet och sedan fått tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt att av misstag avslöja den privata – men skattebetalda – kräftskivan i sin bostad. När jag flera år tidigare avslöjade att Göran Persson snattat smågodis hade jag en ung amatörfotograf att tacka. Själv hade han inte en aning om vad han fotograferat, men scoopet fanns på negativen och mitt jobb var extremt enkelt.

Vi journalister är både lata och slarviga. Det gäller inte bara andra. Jag är också lat och slarvig, ibland. Det vet politikerna och det utnyttjar de gärna.
Ju större redaktion man representerar, desto latare kan man som journalist vara. Som reporter på en lokaltidning är man oftast chanslös när den stora skandalen briserar – oavsett om man jobbar häcken av sig eller inte.
Själv har jag tidigare varit både kriminalreporter och nöjesjournalist. Två skilda världar. Men för egen del tog jag det bästa från dessa världar in i politiken.
Jag byggde kontaktnät, snabbt. Och jag gjorde det genom att bjuda på luncher, en öl här och ett glas vin där. Så byggdes förtroende, och plötsligt kom tipsen.

Så lite om skvallret. Vi journalister är vid sidan av politikerna bäst av alla på att skvallra. Inte bara om oss själva, kollegor och konkurrenter. Vi skvallrar om allt – och alla. Om dårarna som ringer till redaktionerna mitt i natten från olika psyksjukhus med fantasifulla historier. Om politikerna som har älskarinnor – eller som är älskare. Om kändisar som har sex med andra kändisar.
Och vi skvallrar med de som vi är satta att bevaka.
Jag, liksom många andra journalister, har hört att Göran Persson var med Björn Rosengren på den där porrklubben för snart femton år sen. Jag har också hört att det var Carl Bildt som var med. Och jag har hört att det var en journalist som var med.
Men trots att skvallret kom från politiker stämde det inte.
Det gjorde det inte heller den gången då någon påstod att det gick att bevisa att Lars Leijonborg köpt ett svart hyreskontrakt på en lägenhet. Eller då det påstods att Gudrun Schyman fått ett nytt återfall.
Men det är ju så:
Vi är nästan lika goda kålsupare. Vi är riktigt duktiga på att skvallra. Med varandra.
Vi journalister. Och de där politikerna. Och nu vet du som läsare det.

NIKLAS SVENSSON
Reporter Sydöstran, Norra Skåne, Värnpliktsnytt och Expressen mellan 1994 och 2006. I dag vd för Nyhetsbolaget AB och Politikerbloggen.se. Han är åtalad för dataintrång i socialdemokraternas SAP-net och ska i dag höras av Stockholms tingsrätt.