Det har säkert undgått en del, men något unikt har just hänt i USA. I dagarna utsåg president Barack Obama en ny teknisk rådgivare till Department of Commerce. En viktig utnämning som skulle uppmärksammas av sig själv, oavsett det faktum att Amanda Simpson är en transsexuell kvinna. Sistnämnda faktum innebär dock en politisk skräll som kan komma att få effekter i omvärlden. Kanske inte minst i Sverige.
Simpson blir inte bara en av de allra första transsexuella föregångarna på en så central post inom den amerikanska administrationen. Hon kommer vara en förebild för många andra transpersoner runtom i världen.
Trans- och intersexualism är den sista garderoben. Det sista tabut. I stora delar av världen patologiseras vi än i dag på ideologiska grunder. Många har i dag svårt att få eller behålla ett arbete på grund av sin transsexualism. Höga näringslivstoppar, politiker och andra flyr Sverige för att komma undan hat, diskriminering och fördomar på grund av könsdysfori, Gender identity dysphoria, GID. Många blir diskriminerade i skolor och på arbetsplatser. Hatbrott mot transpersoner är ofta våldsamma och skrämmande, men det är inte bara omvärldens generella attityder som försvårar livet för den som fötts med transsexualism.
Jag tvångssteriliserades av den svenska staten för ett och ett halvt år sedan, våren 2008. Ett resultat av lagstiftning, delvis oförändrad sedan 1944. Jag och många med mig har kämpat i åratal för värdig vård, för att få vara lika inför lagen och för att slippa statens försök att systematiskt utrota oss från samhället. I Sverige pågår ett köns-apartheid som har visat sig nästan omöjligt att rubba.
För att förändra bilden av transsexuella och vår vardag runtom i världen behövs kunskap. Vår omgivning måste få möjligheten att lära sig mer om oss. Inte minst genom att möta oss, få vetskap om vår existens och om våra liv. Och om vi ska kunna ta plats i samhället måste vi också tro på att det är möjligt. Vi behöver förebilder.
Liksom de första feministerna och homosexuella en gång samlades kring de första stora förebilderna behövs ett omfattande identitetsskapande arbete inom vår grupp. Liksom Martin Luther King med flera på 60-talet enade den afroamerikanska rörelsen i deras strävan efter lika rättigheter behöver också vi människor som vi kan relatera till. Därför är utnämningen av Simpson oerhört viktig. Hon tillhör den första vågen av förebilder för en hel värld av transpersoner. Kanske kan hon ge hopp åt alla de som går, har gått eller kommer att följa i hennes fotspår på resan mellan könen. Något även samhället vinner på.
Det är ingen slump att USA hunnit före Sverige. I USA är GID en konkurrensfördel inom näringslivet, då transpersoner är vana att tänka utanför normer och ramar. I dag premierar företagen, inte kunnande utan idéer och nyskapande. Något som vi tvingats lära oss sedan barnsben.
Kanske kommer denna utnämning skapa möjligheter för transsexuella även i Sverige att nå sina drömmar. Kanske lär sig näringslivet och det politiska systemet av amerikanerna och kan skapa ett utrymme även för vår minoritet. Vi är många. Trans- och intersexuella kan utgöra så många som en person av tvåhundra i den generella befolkningen. Vi förtjänar att höras.
Som en av få transsexuella med en relativt stark politisk plattform, som därför kan och vågar ta striden för våra rättigheter i det öppna samhället, har jag valt att i år kandidera till riksdagen. Det är möjligt att Sverige inte är redo än, men vi är redo. Vi har redan vunnit valet. Genom min kandidatur hoppas jag öppna dörrarna för tusentals andra som kommer efter mig. Imorgon gäller lika rättigheter för alla.
Om Obama kan och om Amanda Simpson kan, då kan vi också.
