Nyligen dömdes en polischef i hovrätten för att ha knockat sin fästmö med ett knytnävsslag efter en utekväll. Sedan den natten för tre år sedan då en patrull hittade kvinnan kraftigt blödande i en park har polismannen inte varit frihetsberövad ens en timme. Han har inte varit avstängd från sin tjänst, trots att myndigheten förordat att han skulle förlora jobbet om han döms. Han omplacerades till en annan chefsbefattning i väntan på dom.
Kvinnan däremot, också hon polis, fick sluta som yttre befäl och fick en inre tjänst med lägre kvalifikationer. Dessutom fick hon många av sina kolleger mot sig.
De menade att hon inte borde ha gjort just det polisen alltid uppmanar misshandlade kvinnor att göra - nämligen anmäla. Just hon borde ha hållit tyst och låtit bli att släpa en omtyckt polischef i smutsen.
Det vanligaste brottet som svenska män i allmänhet begår är inte våld eller hot mot närstående kvinnor. Tack och lov. Dessvärre är så fallet vad gäller svenska poliser - den yrkesgrupp som är satt att beivra och motverka brott. Just kvinnofridsbrotten brukar kallas prioriterade och det är onekligen en paradox att det är just dessa brott som poliser oftast åtalas för.
Redan 2005 gjorde jag för Aktuellts räkning en genomgång av samtliga åtal mot svenska poliser och jag har också i boken Dödergök skrivit om polisers så kallade "fritidsbrott". I går publicerade DN en liknande undersökning.
Numera förnekar inte längre polismyndigheten och Polisförbundet att poliser som slår på hemmaplan är ett faktiskt problem inom kåren. Men fortfarande härskar dubbelmoralen.
Utåt sett säger polismyndigheten att det alltid är mannens ansvar om han slår, och att han inte ska skylla ifrån sig på kvinnan. Men när det är någon av de egna som misstänks ha hotat eller misshandlat sin fru, så är kolleger och fackförbund snabba att ställa sig bakom polismannen. Man talar om "förmildrande omständigheter", säger att "det är alltid två som träter" eller lyfter fram kvinnans alkoholintag och beteende.
Den som undrar hur myndigheten och facket uttrycker sig kan lätt finna hårresande exempel på smutskastning av misshandlade kvinnor i Personalansvarsnämndens arkiv.
Polismyndigheten måste börja arbeta aktivt för att få stopp på de poliser som använder våld på hemmaplan. Det handlar trots allt om rötägg bland över 17 000 poliser.
Machokulturen är fortfarande ett existerande problem i den svenska poliskåren. Den som tror att man kan arbeta som polis med alla de psykiska prövningar det innebär, utan att samtidigt arbeta med sina känslor, är naiv. Trots detta härskar på många håll bilden av att en riktig karl inte ska "lipa" och bäst löser problem genom att lägga locket på alla känslor.
Men någonstans måste ilskan, cynismen eller frustrationen pysa ut. Någon får, förr eller senare, ta smällen.
Flera av de kvinnor jag har mött som har hotats eller misshandlats av just polismän återkommer alla till samma sak. Han var van att bli åtlydd, säger de. Han gick in i polisrollen när han blev förbannad och inte fick sin vilja igenom, säger de. Han betedde sig som om han skulle gripa eller omhänderta mig, säger de.
Om vi har poliser som trots lång utbildning inte förmår se skillnaden mellan rätten att när nöden så kräver bruka våld i sin yrkesroll och skyldigheten att lösa konflikter i hemmet verbalt så har vi ett stort problem.
Om dessa poliser dessutom skyddas av de egna står hela polisens trovärdighet på spel.
En annan kvinna jag intervjuade för några år sedan hade polisanmält sin make för upprepad misshandel och sexuellt våld inom äktenskapet. De bodde på en liten ort och de två poliserna som förhörde kvinnan kände den misstänkte mannen väl. Under förhöret bad de kvinnan att ställa sig på alla fyra för att visa hur det brukade gå till när mannen våldtog henne analt.
Den utredningen nådde aldrig någon domstol, utan lades ner i brist på bevis.
Kanske är det dags för en ny syn på mäns våld mot kvinnor hos den svenska polisen. Just denna höst sjösätts ännu en satsning mot kvinnofridsbrott och ånyo talar poliser om att man prioriterar våld inom familjen. Kanske skulle årets satsning riktas inåt de egna leden först. De vackra orden ekar just nu en smula tomt.
Katarina Wennstam
