Fallet med 24-årige Johan Liljeqvist, som avled i fjol efter ett polisingripande i Göteborg, har väckt stor uppmärksamhet den senaste tiden. Sveriges Radio har avslöjat att polisen strök delar av den rättsmedicinska undersökningen som visar att han dog av polisens brutala behandling.
Jag förstår vad Johans familj går igenom just nu. I min familj har vi nämligen upplevt samma sak.
I mars 2005 ringde vi polisen efter att vår son Daniel blivit psykotisk. Vi ville att han skulle få hjälp. Men trots att poliserna stod skyddade bakom en grind drog de i stället sina vapen, riktade dem mot vår son och sköt honom när han klev ner för trappan. Vår son dog i våra armar.
Precis som i fallet Johan visade sig polisen efteråt vara mer intresserad av att skydda sig själva än att ta reda på sanningen. Redan tio minuter efter dödsskottet hade polisens försvarsmekanismer aktiverats. Det vakthavande befälet, som inte hade någon information om händelsen, sa då att det till "99 procent är en nödvärnsskjutning". Vid samma samtal inskärpte länspolismästaren Bengt Svenson att "det får inte falla en skugga på oss nu, va."
Polisen som sköt ihjäl vår son åtalades senare för grovt vållande till annans död. I domen fick han hård kritik. Rätten menade att Daniel inte utgjort något direkt hot varken mot polismännen eller oss föräldrar. Trots det friades han, anledningen var att det funnits ett ansvarigt befäl på platsen.

För att ändå få upprättelse har vi stämt staten, det är vi skyldiga Daniel. Skadeståndsprocessen avslutades för någon vecka sedan och dom faller i december. Efter vad som framkommit under de förhandlingarna är vi knappast förvånade över att ingen fälldes för dödsskjutningen av vår son.
För det första höll man efter händelsen inte isär de fyra poliser som var inblandade vid skjutningen. De träffades i stället tillsammans med sina chefer och kunde fritt diskutera innan förhören med internutredningen.
Även inför förhandlingarna i brottsmålet snackade de ihop sig. Innan förhandlingarna i såväl tingsrätt som hovrätt samlades poliserna hos den advokat som försvarade polisen som sköt. "Vi var där för att höra vad dom andra sa", berättade en polis som vittnade i skadeståndsprocessen.
Mycket olämpliga möten kan tyckas, speciellt som tre av poliserna var kallade som vittnen i brottsmålet. Det tyckte dock inte länspolismästare Bengt Svenson som sanktionerade mötena.
Ränkspelet slutade inte där. Inför den avslutande förhandlingen i den nyligen avslutade skadeståndsprocessen kallade vi en polisman som sakkunnigt vittne. Strax innan rättegången hoppade han dock av. Till vår advokat förklarade han att han fått besök av en chef som hade gjort klart att han skulle tänka sig för innan han ställde upp som vittne.

Fallet Johan Liljeqvist visar att sådana här försök av polisen att skydda sin egen rygg inte är någon enskild händelse. I stället tycks det vara ett led i en kultur. Frågan är hur vi ska få stopp för det.
Först och främst anser jag att internutredningen och riksenheten för polismål bör göras om till oberoende instanser. Poliser som utreder poliser är ingen bra modell. Därigenom tror jag att vi skulle kunna förbättra rättssäkerheten.
Domstolarna har också ett stort ansvar. Poliser kan endast tro sig stå över samhällets regler så länge som de inte får någon dom emot sig.

Men framför allt har alla vanliga poliser en avgörande roll i utvecklingen. För de flesta av dem gör naturligtvis ett bra jobb. De måste dock våga säga i från mot den lilla klick som skämmer ut dem.
Därför uppmanar jag alla poliser med hjärta: Tala om vad som är rätt och fel. Kåranda ska vara något positivt, inte något inbyggt försvarssystem för oegentligheter, lögner och olämpliga poliser.
Tyvärr undrar jag om modiga poliser som vågar gå emot kårandan verkligen har stöd från högsta ort. Bengt Svenson, som var länspolismästare när vår son sköts ihjäl, blev i fjol ny rikspolischef.
Undrar om han nämnde Daniels död i sitt cv när han sökte jobbet.

CHRISTER MURNE