”Det är så vanligt att våra killkompisar ger sig ut för att slåss att ingen längre reagerar, det tonas ner”, säger några gymnasieungdomar i Stockholm (DN 9/10).
Efter dödsmisshandeln på Kungsholmen i helgen har välfärdsmedelklassen i Sverige på ett brutalt sätt fått insyn i svenska tonårspojkars liv.
Det är inte bara knarkare, fyllon och politiska extremister som slåss på gator och torg. Det gör även fina pojkar från välbeställda hem, där föräldrarna är bekanta med kungahuset.
Det spekuleras om varför ”det meningslösa våldet” nu nått de attraktiva gymnasierna i innerstan. Vem går nu säker? Eller rättare sagt: vilka pojkar går nu säkra? För det är pojkar det handlar om. Pojkar slåss med pojkar.
Nästan samtidigt, på landet i Blekinge, blir en yngling skjuten till döds och en annan livsfarligt skottskadad efter att de trakasserat och hotat en familj under en längre tid. Fadern i familjen tog fram hagelbössan och sköt mot plågoandarna. Vuxna män och pojkar bråkar också på blodigt allvar.
Genus-Sverige tänker säkert ”vad var det vi sa”. Män ÄR djur. De är en mer underutvecklad sort än fredens och empatins kvinnor. I könsmaktsordningens Sverige beror våldet på de patriarkala maktstrukturerna. Om vi bara får ett matriarkat i stället för ett patriarkat, kommer alla att bli snällare.

Men matriarkatet är redan här sedan länge. Åtminstone i våra barns och ungdomars liv. De flesta växer upp i en kvinnovärld; mammor är mest föräldralediga, ensamstående föräldrar är mest mammor, dagis- och fritidspersonal och lärare är till stor del kvinnor.
Pojkarna har blivit ett främmande folk i det matriarkala barndomslandet. De är ju inte som flickor, mammor och fröknar. De är stökiga, bråkiga, högljudda, omogna och – våldsamma. De stör den kvinnliga ordningen i barndomslandet. Där ska man vara lydig, mogen, stillsam. Precis som de flesta flickor är. Då får man bra betyg. Därför är också flickorna sedan länge framgångsrikare än pojkar i skolan. De har de bästa betygen och kommer in på de bästa gymnasierna och högskolorna.
Pojkarna lämnas åt sitt öde. De föds ju in i toppen på könsmaktsordningen, de behöver ingen uppmärksamhet. Hela pojkvåldskulturen ska tonas ner.
Det är flickorna som ska stöttas. De har en lång uppförsbacke till makten. Så tänker det mäktiga matriarkala barndomslandet och därför tänker också Sverige så.

Fast vi borde veta bättre. I dag kan hjärn- och evolutionsforskarna berätta varför pojkar slåss. Det beror inte på patriarkatet.
”Lusten att slåss och testa sina krafter är inte pådyvlad av samhället. Det är i stället (–) en biologiskt grundad lust, som är medfödd,” skriver professor Annica Dahlström i sin bok ”Könet sitter i hjärnan”.
Det manliga könshormonet testosteron är ett aggressionshormon, som dramatiskt ökar i pojkars kroppar under puberteten och gör dem till tidsinställda våldsbomber. Testosteronstinna ynglingar har alltid varit överrepresenterade i brotts- och våldsstatistiken. Därför är det sant att pojkvåldet inte har ökat. Det har alltid funnits där, eftersom det är inbyggt i pojkars kroppar och hjärnor.

Forskarna kan också berätta att pojkars hjärnor är inriktade på att finna en plats i en manlig hierarki. Det är därför pojkar ofta är bättre på lagsporter och oftare vill bli chefer. De vill tävla om ledarplatsen och maktordningen i gruppen. Här kommer våldet in. Under evolutionen avgjordes oftast hackordningen med råstyrka. Den starkaste hanen blev klanledare och fick befrukta de bästa honorna.
I det familjesvaga Sverige överger vi pojkarna redan i ett-årsåldern och lämnar dem i stora dagisgrupper. De har ingen chans att hävda sig i hackordningen. Kanske börjar pojkarnas statusrevanschlust där? Kanske är det också där, när de känner sig övergivna av sina föräldrar, som de förlorar sin förmåga till empati?
”Det handlar absolut om status” säger en tonårsflicka om dödsmisshandeln på Kungsholmen (DN 9/10).
Att sätta en utmanare på plats, är att berätta att man finns. Då kanske man blir sedd av tjejerna. Våld, inte empati, skapar respekt.

Familjer och samhällen har alltid försökt parera ynglingars våld. Initieringsriter, där pojkar får lära sig att behärska sina impulser, är vanliga hos naturfolken. I moderna samhällen har vi allmän värnplikt, lumpen, där pojkar tränas till självkontroll, men också empati. De skulle försvara kvinnor och barn. Men tyvärr har vi avskaffat lumpen; den manliga råstyrkan behövs inte längre för att vi ska överleva.
De ynglingar som inte kan leva ut sina aggressioner i idrotten, tvingas ut på gator och byvägar i skydd av mörkret.

Genusanalysen har nått vägs ände. Fokuseringen på de ”underordnade”flickorna och att könen är sociala konstruktioner, har gjort att vi slutat med riktad pojkuppfostran; vi vill inte se att pojkar har särskilda problem och behov. Det överordnade könet klarar sig väl alltid, tycks vi tro.
Men det är ett katastrofalt feltänk. Genussamhällets svek mot pojkarna är ett historiskt misstag, som kan få förödande konsekvenser.
Vi riskerar att skapa en underklass av män, vars enda fel är att de inte är kvinnor.

ELISE CLAESON
Elise Claeson är fri skribent och före detta facklig jämställdhetsexpert.