Svenska Akademiens företrädare utropade att årets Nobelpris i litteratur tillfaller Harold Pinter. Jag har inte läst någon av hans pjäser eller sett någon av dem spelas upp. Däremot känner jag till en del om Harold Pinters politiska åsikter. Eftersom politik och litteratur inte är något som kan hållas isär och eftersom de politiska värderingarna ofta genomsyrar de litterära verken, så förmodar jag att detta även gäller Pinter. Jag är bedrövad över hur personer som ständigt ställer sig på förtryckarnas sida så ofta belönas på olika sätt i den fria världen. Harold Pinter är en stark anhängare av Kubas diktator Fidel Castro. Men min familj lämnade Fidel Castros Kuba. Vi sökte frihet och upprättelse, och det var smärtsamt - men nödvändigt - att lämna vårt hemland. Tusentals kubaner har drunknat i sundet mellan Kuba och Florida när de byggt egna båtar och försökt att fly från Kuba. Detta vittnar om den skräck den kubanska kommunistregimen har satt i befolkningen. Men detta har mig veterligen aldrig Pinter tagit fasta på i något av sina verk. I stället ger han intervjuer på löpande band och beskriver ledare för demokratiska stater som de största skurkarna. Men den som drivit var sjätte kuban i landsflykt, den får Pinters och Svenska Akademiens välsignelse. Pinter anser att Kuba är "en väl fungerande demokrati". Jag blir förskräckt, upprörd och ledsen. Det räcker att världens diktaturer har stöd av en rad så kallade intellektuella i Väst, dessa behöver inte ännu en ikon som kan häva ur sig vad sjutton som helst bara för att han belönats med ett Nobelpris. Pinter är medlem i den brittiska motsvarigheten till Svensk-kubanska föreningen - en antidemokratisk sekt som endast har till uppgift att fungera som Fidel Castros propagandamaskin i Västvärlden eftersom de kubanska diplomaterna måste hålla masken. På samma sätt som Pinter förvanskar såväl dåtid som samtid när det gäller Kuba så försvarar han ihärdigt Slobodan Milosevic. Nobelpristagaren har hånat kosovoalbaner i TV-sändningar och han är i dag vice ordförande i en förening som ger sitt helhjärtade stöd till Milosevic och de serbiska ultranationalisterna och beskriver Haagtribunalen som en stor bluff. Vad säger de politiska åsikterna om Pinters förmåga att skriva och skapa på den litterära scenen? Förmodligen inte särskilt mycket. Men litteratur handlar inte bara om grammatik och stilistisk skärpa. Det handlar också om innehåll, om gestaltandet av samhällskritik och makt. En person som har sina sympatier hos Fidel Castro och Slobodan Milosevic är inte trovärdig i rollen som förmedlare av samhällskritik. Vart tog solidariteten med alla dessa miljoner människor från Bosnien, Kosovo och Kuba vägen? När Pinter kritiserar Nato, Bush och Blair i förhållande till kriget i Kosovo och i Irak hävdar han att allt handlar om maktbegär, och inte om en kamp för frihet. Men detta gör honom själv till en extrem hycklare i mina ögon. Castro har under 45 långa år förtryckt det kubanska folket och etablerat ett totalitärt system just för att behålla makten. Den kubanska demokratirörelsen är bannlyst, fängelserna fylls med samvetsfångar och kontrollapparaten bevakar varenda por av den kubanska befolkningen. Är det någon som har begär efter makt är det de ledare Pinter själv hyllar. Den här mannen titulerar sig aktivist för mänskliga rättigheter, men han är så blind av hat gentemot USA att han i stället blivit tyrannernas försvarare. Den lilla krets av personer som utgör Svenska Akademien har belönat en man som enligt deras åsikt är värd Nobelpriset. Men vilka signaler sänder Sverige till alla dem som drabbats av handlingar utförda i Pinters anda? Nobelpristagaren må skriva utmärkta pjäser, kanske är han en stor litterär man. Men på det moraliska planet är han en dvärg, han har sålt den själ en författare ska vårda till despoter och demagoger. Han har valt sida i slaget om friheten och han häcklar dem som utsätts för förföljelser och satsar i stället sina slantar på dem som bygger sin makt på pansarvagnar, lönnmord och krig. Svenska Akademien kan inte komma och säga att litteraturen inte ska vara politisk, för det är den. Därmed får också Akademien ta sitt ansvar för den Stalin de har belönat. MAE LIZ ORREGO RODRIGUEZ Mae Liz Orrego Rodriguez